fredag 10 juli 2015

På cykeltur i Norge


En sträcka som jag ofta bilar på väg till laxfisket i Norge är en fin väg längs med Femundens västra sida. Femunden är Norges tredje största sjö, och den största oreglerade. En mäktig sjö, drygt sex mil lång. Ligger inte så långt ifrån Norges absolut vackraste stad, Röros. Sjön är inte så stor med svenska mått mätt men omgiven av fjälltoppar är den en annorlunda sjö med klart och iskallt vatten. Jag har i många år funderat på att cykla runt denna sjö och nu gjorde vi det. Eller så gott det går. Det finns ingen väg på östra sidan men väl en gammal båt som går från norra änden av sjön till den sydöstra.


Vi startade i vår stuga i Idre. Till Femundens södra sida är det knappt sju mil. En lång utförsbacke ned till Idre by men sedan en riktig lång och tuff uppförsbacke på andra sidan Storån. Viktor 11 år fick kämpa rejält men han klarade det galant. Vi fick ta flera drickapauser och han fick bestämma farten. Barn klarar så mycket mer än vad vi vuxna tror. Så här glad var han när backen äntligen var över. Höjdskillnaden är ca 210 meter från Idre by så det är en rejäl backe för vem som helst och allra helst med packning.



Framme vid Femunden slog vi upp tältet på sandbanken alldeles vid sjön. Stranden och vattnet ser inbjudande ut men det var inte ens tvåsiffrig temperatur i vattnet. Utsikten är dock hänförande och dela den med en bok är ren njutning. Denna kväll var det också tämligen myggfritt, men det var den enda kvällen skulle det visa sig.


Vi fortsatte nästa dag mot Röros som var målet och där vi hade tänkt vända söderut igen. Vädret var enastående. Sol från en klarblå himmel och tillräckligt med vind för att myggorna skulle hålla sig borta när vi tog pauser. Vi cyklade mellan fyra och sju mil om dagen, det skulle ta tre dagar till Röros. Men vi förberedde oss på att eventuellt korta av resan då ett annalkande regnoväder snart skulle vara över oss.

Norge har ungefär samma typ av allemansrätt som vi har i Sverige. Då kan man hitta tältplatser som denna. Precis vid en fin å med öring. Somna till bruset av en liten fors måste vara något av det mest rogivande som finns. I ån går det också bra att sköta disk och hygien.





Men så var det ju detta med vädret. Vi hade ett fantastiskt väder med sol och värme och en lätt sydlig vind som gav fin medvind. Men prognosen pekade mot ett rejält regnoväder och eftersom jag länge hade sett fram emot båtturen på Femunden, i fint väder, bestämde vi oss för att korta av och vi svängde av mot Femundshytta. En gammal hytta där kopparmalmen från Röros förädlades förr fram till början av 1800-talet då verksamheten förlades till Röros. Idag en fantastisk vacker liten turistanläggning med stugor och tältplatser. Och en av hamnarna för M/S Fæmund II som sedan 1905 trafikerar Femunden. Det går att läsa mer om detta vackra skepp här.

Vägen till Femundshytta gick på en enkel grusväg längs med sjön. Den sträckan på ca 15 kilometer var nog den vackraste på hela resan. Först en rejäl brant men sedan fin cykling. Hela tiden med sjön på vår sida och sanslöst vacker utsikt över de snöklädda fjällen. Även här var det en mycket kall vår och kall försommar varför snösmältningen kom igång väldigt sent. Jag tror aldrig jag har sett så här mycket snö i fjällen vid denna tid förut. Till och med på Idrefjäll låg det lite snö kvar i nordsluttningarna.





Tillgången till el är av naturliga skäl begränsad när man cyklar och bor i tält. Egentligen behövs det inte så mycket el men en fungerande telefon kan vara bra att ha av säkerhetsskäl men också för att se väderprognoser. Jag använder en utfällbar solcellspanel som laddar genom två USB-uttag. Då kan man ladda det mesta och denna är mycket effektiv i direkt solsken. Laddade upp min Sony Xperia väldigt snabbt. Moderna telefoner kräver 2A laddning, tänk på det när ni köper solceller eller laddningsbara strömpaket.


Nästa dag var det då dags för den sedan länge emotsedda resan med M/S Fæmund II. Detta vackra skepp har alltså trafikerat Femunden sedan 1905. Då var detta väglöst land och båten var viktig för både boende och godstransporter. Idag är det en ren turistbåt som tar vandrare, fiskare och cyklister vidare ut i fjällvärlden eller till bebodda platser runt sjön. Från Femundshytta där vi hoppade på båten tog resan två timmar till Elgå som är båtens sluthamn. Där vänder den sedan och går tillbaka till Synnervika i norra änden av sjön som är båtens hemmahamn drygt tre mil från Röros. Bara båtresan är värd en resa till detta vackra landskap. Och får du en resa i det fina väder vi hade är det en av de vackraste båtresor du kan göra.





Från Elgå och den obligatoriska sikburgaren är det lite drygt sju mil till vår stuga i Idre. Vi körde denna sträcka på en dag då vi ville undvika regnovädret som var på ingång. Vägen går över ett rejält jobbigt fjällpass men efter det är det fem mil nedför till Idre. Det blev totalt fyra dagars cykling, knappt 20 mil och tre nätter i tält. Dagen efter vräkte regnet ned och familjen var nöjd med att inte vara ute i det vädret och det var jag också.



För den som är intresserad av vilken utrustning jag och vi använder kommer här en lista på det viktigaste.
Cykel: Ridley X-Bow 10 Disc. Jag gillar geometrin hos crossar och denna har också fästen för skärmar och pakethållare vilket är absolut nödvändigt för touring. Det finns rena touringcyklar som har lite snällare geometri. De är oftast gjorda i stål vilket är ett enklare material att laga varhelst någon befinner sig i världen. Men de är klart tyngre än crossar. Jag har på min cross bytt däck till Schwalbe Marathon plus som är i det närmaste punkteringsfria och satt på dubbelsidiga pedaler med SPD på ena sidan.
Tält: The Nort Face Bedrock 55. Stort fyrmanstält med ståhöjd i mitten. Tillverkas inte längre och är med sina sju kilo väldigt tungt. Det är inte så bra i storm pga utrymmet men storleken behövs för fyra personer. Helt självstagande och går bra att bara sova i innertältet vid uppehållsväder. Suveränt att sitta i när det är mycket mygg och knott. Använder överhuvudtaget inga andra tält än självstagande.
Sovsäck: The North Face Blue Kazoo. En lätt och varm dunsovsäck. Dun är det enda som gäller i både sovsäck och kläder om du vill ha lätta och varma saker som dessutom tar mycket liten plats i packningen.
Liggunderlag: Olika modeller av Therm-a-Rest. Finns inga bättre liggunderlag. Vi har lite olika varianter i familjen avhängigt onda ryggar och storlek och vikt i packningen. Jag minns när dessa kom, vilken revolution de var och de håller fortfarande hög klass och leder utvecklingen av uppblåsbara madrasser.
Kök: Coleman Feather 442. Jag använder inget annat än bensinkök. De har väldigt hög effekt. Fungerar i alla länder över hela världen, lätt att få tag på bränsle och fungerar på hög höjd och i kyla. Jag förstår inte varför bensinkök inte fått fäste i Sverige. Här använder folk mest gas som är direkt värdelöst i kyla och dyrt bränsle.
Packväskor: VAUDE och mycket gamla Karrimor. Jag använder fortfarande mina gamla Karrimorväskor som inte tillverkats på många år. En kvalitet som inte finns längre. Jag kommer inte byta förrän de är helt slut. De är inte helt vattentäta men tål en hel del regn. Min fru har VAUDES vattentäta väskor. Väldigt fina med en smart fastsättning som verkligen låser fast väskan i pakethållaren. På styret har jag en liten Carradiceväska. Egentligen en sadelväska men som fungerar bra på styret också. Carradice gör de mest otroliga väskor i smärting som inte bara är vackra att se på utan också är väldigt vattentåliga.
GPS: Garmin Oregon 600. Denna använder jag mest vid Randonneurcykling. Går på vanliga AA-batterier. Jag är allergisk mot sådant med inbyggt batteri som skall laddas upp. De håller inte särskilt länge och var skall jag ladda när jag cyklar. Mycket bättre med de som går på vanliga batterier som går att få tag på överallt eller ännu bättre använda uppladdningsbara. En GPS är suverän att ha vid sådana här turer. Bra att kunna beräkna avstånd hela tiden och hitta tältplatser och vattendrag. I denna växlar jag mellan bilkartor och friluftskartor.

I övrigt har vi med oss en massa saker. Olika typer av tänger, knivar, verktyg och reservdelar för att kunna laga cyklar. Fiskeprylar finns alltid med. Böcker stället för smartphones. Vatten finns oftast längs med vägarna men en dunk kan vara bra att ha att fylla på. Gore-Tex från topp till tå. Det kan regna rejält när man cyklar.

Hör gärna av er om ni funderar på något över långfärdscykling. Jag delar gärna med mig av de erfarenheter vi har från våra turer.


söndag 24 maj 2015

En helt vanlig brevet

Igår var det dags för Täbys 400 km brevet. En väldigt fin runda som startar vid Fredrikshofs klubbstuga i Täby. Sedan mot Södertälje genom Eskilstuna till Köping och sedan vända hemåt igen på Mälarens norra sida via Västerås, Enköping, Uppsala och tillbaka till Täby. Jag tycker detta är en väldigt fin brevet. Följer i stort sett klassiska Mälaren Runt med en extra utflykt till Uppsala.

Vi startade 05:00. Inte så mycket sömn innan alltså. Vi var tolv anmälda och alla kom till start. En körde en velomobil och körde sitt egna race. En droppade av redan före första kontrollen och vi övriga 10 hängde ihop till Enköping där en ville ta det lugnare och körde för sig själv de sista milen. Regnade på natten men prognosen lovade sol resten av dagen. Men lovade också blåst. Och som det blåste. Rejäl motvind hela vägen till Köping. Starka sidvindar stundtals. Cyklister med höga fälgar hade svårt i sidvinden och lade sig helst sist i gruppen för att vara ur vägen.


Vi var rejält möra i benen när vi kom fram till den traditionsenliga pizzan i Köping. Någon timme innan hade det kommit en rejäl skur. Det skulle ju inte regna överhuvudtaget men det gjorde det. I samband med regnet blåste det något otroligt också. Men alla regnväder tar slut någon gång så även detta och solen kom fram och vi började torka upp.


Jag använder en vanlig Garmin GPS för min cykling. Inte någon som är gjord speciellt för cykling eftersom de drivs av inbyggda batterier som måste laddas. Denna Garmin Oregon 600 drivs av vanliga AA-batterier och de går att få tag på överallt. Under dessa längre lopp går det åt en del batterier, skönt att veta att jag inte behöver oroa mig för att den laddar ur. Jag använder City Navigatorkartan som fungerar utmärkt för cykling. Noter i all ära men så mycket enklare att cykla efter en GPS. Jag kan verkligen rekommendera denna GPS.


Solen börjar gå ned över Upplandsslätten och ytterligare en brevet är snart till ända. Som vanligt ett fantastiskt härligt gäng cyklister. Mycket skratt och uppmuntrande kommentarer. Vi höll farten uppe bra trots den kraftiga motvinden under första halvan. I medvinden hemåt kunde vi långa sträckor ligga kring 40-45 km/h vilket är ovanligt under breveter. Hastigheten är egentligen inte så viktigt då randonneurcykling inte handlar om snabba tider. Men visst, när det går att trycka på så passar man ju på så klart. Men när luckor bildades så tog vi ned tempot så att alla kunde hänga med. Viktigare att hålla ihop än att det går fort tycker jag är en grundprincip i randonneurcykling. Under ett lopp som är så här långt så hamnar man i olika form. De som är pigga i början kanske behöver ligga på rulle på slutet och tvärtom. Skönt att ha med så många som möjligt så länge som möjligt under en brevet.

söndag 5 april 2015

En man och hans berg - en kärleksförklaring till Städjan


Mina skidvintrar som ung förlades huvudsakligen till Norrbottensfjällen. Dundret, Björkliden och Riksgränsen var givna resmål. Ja, jag var mycket i Sälenfjällen också men det var på träningsläger och det var mer port än friåkning. Sälenfjällen kunde aldrig mäta sig med Norrbottensfjällen i fråga om naturvärden.

Jag trodde inte att Fjällen i södra Sverige kunde konkurrera med Norrbottensfjällen. Men en dag såg jag Städjan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Där stod hon som en solitär och vakade över Dalafjällen. Som en slags fjällmoder, orubblig och trygg. De vackraste bergen är solitärer. Som Akka i Lappland, Mt Fitzroy i Argentina eller Kilimanjaro i Tanzania. Ararat i Turkiet är en annan vacker solitär. Berg som sitter ihop i bergskedjor har inte samma känsla av storhet.


Städjan har varit ett föremål för fascination länge och gamla vykort på berget vittnar om det. Turismen har funnits här länge och när Idrefjäll började byggas för drygt 50 år sedan har intresset för denna del av Dalarna och Sverige exploderat. Jag vet inte hur många som går upp på Städjan varje år men det är nog väldigt många. Och promenaden upp är tämligen enkel och utsikten från toppen saknar motstycke. Jag har varit uppe på många toppar i Sverige men jag tror inte att det går att se längre från något berg än från Städjan. Det är utsikt i världsklass.

Jag har bestigit Städjan fler gånger på vintern än på sommaren. Och det skall sägas direkt. Detta är ingen guide för skidbestigning av Städjan av den enkla anledningen att Städjan inte är något särskilt bra skidberg. Jag tycker att turen upp är glädjen i bestigningen. För oss som håller på med topptursåkning är det normalt sett nedförsåkningen som är själva målet med skidbestigning. Men inte när det gäller Städjan.


Det har funnits planer i många år att bygga skidliftar på Städjan. Det skulle då gå att binda ihop Idrefjäll med Fjätervålen. Regeringen Reinfeldt satte ned foten för några år sedan och stoppade planerna då Länsstyrelsen i Dalarna inte vågade. Och nu ligger nog planerna långt fram i tiden om de överhuvudtaget kommer att realiseras. Området är sedan länge ett naturreservat. Men det har sällan betytt något. Stora Sjöfallet var en nationalpark. Där fick du inte elda, bryta kvistar, fiska. Men det var helt ok att bygga en gigantisk kraftverksdamm. Jag hoppas innerligt att Städjan aldrig får liftar.


Sista biten upp på förtoppen är rejält brant. Och en av få platser på dessa breddgrader i Sverige där du får en förnimmelse av högalpin terräng. Det är ofta på vintern rejält blåsigt. Det är ofta också väldigt kallt. Det kan vissa vintrar bildas rejäla hängdrivor och för några ögonblick får jag känslan av att befinna mig på betydligt större berg. En känsla som jag fullständigt älskar. Jag kan stanna hur länge som helst och bara njuta.


Uppe på Städjans topp. Höjden är för att vara exakt 1131 meter över havet. Inte särskilt högt alltså. Inte ens högst i Dalarna. Men ändå en högalpin känsla. Detta att nedförsåkningen inte är så märkvärdig stämde faktiskt inte riktigt denna dag. Jag hittade riktigt bra snö och kunde hålla en linje riktigt långt denna gång. Men de gångerna ser jag som ren bonus. Nivåskillnaden från Städjans bilparkering till toppen är 470 höjdmeter. En tämligen behaglig tur, sommar som vinter. Jag kommer göra denna tur många gånger till. Jag rekommenderar den varmt till alla som har möjligheten. Varje meter upp är ren och skär njutning.


onsdag 18 februari 2015

Fick svar från Trafikverket angående Skurubron

Skurubron i Nacka är ett sorgligt kapitel för oss cyklister. Av någon anledning ansvarar Trafikverket för underhållet av cykelbanan på bron. Det ansvaret lämnar en hel del att önska. Jag filmade hur det såg ut där den 18 januari och mailade filmen till Trafikverket.



Som ni ser är det inte möjligt att cykla på bron. Det är fullständigt livsfarligt. Nacka kommun gör ett fantastiskt arbete med kommunens cykelbanor på vintern. Det är så synd att deras fina arbete förstörs av Trafikverkets oprofessionella inställning. Jag möter ofta cyklister på bron som är irriterade på Nacka kommun och som inte känner till att detta är Trafikverkets ansvar. Ibland undrar jag om ens Trafikverket känner till detta.

Nåväl, jag mailade till dem och undrade hur de varje år missar att underhålla denna cykelbana. Efter ca fyra veckor kom ett svar:

Hej Rikard!

Tack för ditt mail och filmen du skapat. Jag vill börja med att be om ursäkt för det sena svaret.
Det finns skillnader mellan standarden på vinterunderhållet mellan Nacka kommun och Trafikverket.
Detta gör att det kan verka som Skurubron inte är plogad när det är helt snöfritt på Nacka kommuns GC-vägar.
Nacka kommun saltar den anslutande GC-vägen vid Skurubron, vilket gör att det kan ligga oplogad snö på Skurubron.
Sen är själva bron en logistisk utmaning, då varje gång plogbilarna plogar bilvägen, så blir det modd på GC-vägen.
Rutinen kring detta förbättras kontinuerligt då driftentreprenören är ny.

Ett ganska standarbetonat svar. Jag har cyklat över denna bro i tolv år. Det har aldrig varit bra skötsel av cykelbanan här på vintern. Jag har oerhört svårt att ta in att "...rutinen kring detta förbättras kontinuerligt...". Den förbättras ju inte ett enda dugg. 

söndag 18 januari 2015

När Trafikverket ansvarar för cykelbanan så...

Trafikverket ansvarar för det statliga vägnätet i Sverige. Cykelbanor är nästan alltid respektive kommuns ansvar. Men på sina håll finns det sträckor som Trafikverket ansvarar för. I Nacka är det bland annat cykelbanan längs med Ältavägen och längs med Skurubron. Nacka är en helt suverän kommun på att sköta cykelbanorna. De är också väldigt bra på att informera om sitt arbete på twitter. Till denna vinter har Nacka börjat använda en sopsaltare. Ännu har väl vintern inte varit så kraftig men en del snö har kommit och fryser till gör cykelbanorna också. Jag cyklar på det prioriterade cykelstråket längs med gamla Värmdövägen. Jag cyklar 14 km genom kommunen och jag måste säga att Nacka gör ett fantastiskt jobb. Sopsaltaren gör att cykelbanan är som en fuktig höstväg. Nästan så jag klarar mig utan dubbdäck på vintern. Men eftersom jag skall cykla genom Värmdö och Stockholm också så behövs dubben. Stockholm är ett sorgligt kapitel denna vinter. Det senaste snöfallet missade de helt att röja efter. Kan det verkligen bero på bytet till ett rödgrönt styre? Pinsamt är det i alla fall.

Men tillbaka till Trafikverket, eller Bilverket, som myndigheten borde heta. En myndighet som verkar hata cyklister. Och när de har ansvaret för underhållet av en cykelbana lämnar de mycket att önska. Jag cyklade idag över Skurubron. Den är knappt farbar just nu för en cyklist. Jag vill rikta en direkt varning till er som cyklar där, ta det oerhört försiktigt. Det är direkt livsfarligt att cykla där och ansvaret för detta vilar tungt på Trafikverket. Här är en liten film om hur det ser ut idag, den 18 januari 2015.





lördag 28 juni 2014

One year with my Brompton

I bought my Brompton in May last year. I had for a long time been eager to get one. What really had got me interested was the versatility. Easy foldable in just a couple of seconds and to bring it on public transportation. But what I did not know was how good a bike a Brompton is when it comes to cycling longer tours. It is a bike ride of 30 km to my place of work. I find myself biking all the way quite often in stead of folding it and bring it on the bus. I have the two speed version with an S-type bar. I wanted a not so heavy bike and the three and six speed versions combined with other types of bars than the S-type increases the weight approximately one kilo.

My Brompton has changed my life completely. The bike is exactly what I have been looking for quite a long time. The Brompton brochure says "A Brompton sets you free from the constraints imposed by the combustion engine, weather, transport systems, bike thieves and other hassles". Exactly so!

Her are some pictures from various situations and locations where I have been biking with my Brompton.


Outside Stockholm City Hall on my way to work. One of the most beautiful buildings in the world.

On the bus.

At the office

When travelling. A bikebag and a backpack is all you need.

When sailing.

Cycling on islands is great after a couple of days sailing.

On my way to the river for some salmon fishing.

The beautiful river Gaula in Norway.

In snow at Idre Mountain Resort.




måndag 19 maj 2014

Trafikmaktordningen

Som cyklist känner jag mig ofta längst ned i trafikhierarkin. Vi är alltid på undantag. Cykelbanor plogas långt efter bilvägarna. De sopas långt efter bilvägarna. Dålig asfalt, vägskador och liknande lagas alldeles för sent och för sällan. Cykelbanorna är ofta illa planerade med märkliga vägval, hinder, dålig sikt vid kurvor och är ofta väldigt smala och trånga. Samtidigt genomförs gigantiska vägprojekt men det blir bara smulor till cykelbanorna. Vi delar också cykelbanorna med hundar, barnvagnar, rullskidåkare, mopeder, hantverkare i bil, hästar, fyllon och flanörer med hörlurar så långt instoppade i öronen att de inte ens hör en lastbilstuta. Inte ens på cykelbanan är vi cyklister välkomna.


Den här bilden från Värmdö är väldigt talande för trafikmaktordningen i samhället. Detta är vid kommunhuset i Gustavsberg. Här korsar cykel- och gångbanan en väg. Tidigare fanns det inte några bommar här men de sattes upp för två år sedan.

Varför kan man undra. Ja, antagligen för att bilisterna kör så fort här så vi som går och cyklar måste vara extra vaksamma och inte gå eller cykla rakt ut i bilvägen. Men det är ju ett övergångsställe, det borde väl räcka. Bilister har faktiskt väjningsplikt vid övergångsställen. I Trafikförordningens andra kapitel finns följande att läsa:

61 § Vid ett obevakat övergångsställe har en förare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just skall gå ut på övergångsstället. En förare som närmar sig en obevakad cykelöverfart, skall anpassa hastigheten så att det inte uppstår fara för cyklande och mopedförare som är ute på cykelöverfarten.

Kristallklart eller hur. Förare, oftast en bilist, har väjningsplikt men ändå har det här satts upp bommar så det blir vi som går och cyklar som skall ta hänsyn till de som kör bil och inte tvärtom som det borde vara. Trafikmaktordningen. Vid varje överfart är det jag som väger lite drygt 70 kilo på en cykel som väger mellan sju och tio kilo vara den som tar hänsyn till bilar som väger 1500 kg och lastbilar som vägen 50 000 kilo. Tilläggas kan ju också att det enda skydd jag har är en usel cykelhjälm.

Det hade ju också varit bra om Värmdö kommun hade målat halva överfarten för gående och lämnat andra halvan av överfarten omålad. Nu tvingas vi cykla på det som är ett övergångsställe. Nu får vi förvisso det, finns en myt om att du inte får cykla på övergångsställen, men det får man. Vi kan väl avliva den myten en gång för alla. Så här står det på Trafikverkets hemsida:

Det är inte förbjudet för dig som cyklar att korsa en väg på ett övergångsställe, men övergångsstället är tänkt för gående och det är därför olämpligt att cykla där. Om du kliver av cykeln och leder den gäller samma regler som för gående. En cyklande som ändå korsar en väg på ett övergångsställe har alltid väjningsplikt både mot gående och mot fordon på vägen.

Nåja, det har ju visat sig att även poliser inte känner till detta. 

måndag 28 april 2014

Slutar att vara laglydig

Jag cyklar till nästan 100 procent på cykelbanor på min väg till jobbet där de finns. Jag vill att min cykling skall vara säker och en cykelbana borde vara en säker plats för mig som cyklist. Men det är den inte.


Denna skylt betyder stopp. Ja den gamla skylten var rättstavad, denna internationella har vi haft ett tag. Ändå verkar bilister fullständigt ha glömt bort vad skylten betyder. En stoppskylt med därtill tvingande stopplikt sitter ofta uppsatta av en anledning. Det kan vara när en mindre väg ansluter till en större. Ofta förekommande där cykelbanor korsar en bilväg. Men ni som cyklar och kör bil vet att det är försvinnande få bilister som verkligen stannar vid dessa skyltar och den heldragna linjen. Och hjulen skall alltså stå helt stilla, smygrulla fram över stopplinjen är lika illa.

När jag cyklar litar jag aldrig på att bilister jag ser komma från anslutande väg stannar vid stopplikten framför cykelbanan. Allt som ofta åker de över i full fart. Tänk om jag när jag kör bil på en huvudled skulle behöva stanna till vid varje anslutande väg för att jag inte kan vara säker på att bilisten stannar. Det gör jag naturligtvis inte utan litar på att bilisterna följer reglerna. 

Den lyxen kan jag inte unna mig som cyklist. Vid varje korsning cyklar jag långsamt och försöker se vad bilisten har för avsikter. Jag räknar aldrig med att de stannar vid stopplikten. Det här är den mest obehagliga delen av min cykling. Jag har varit nära att bli överkörd många gånger. Anledningen till att jag fortfarande lever är att jag har stannat och inte bilisterna som egentligen var skyldiga att göra det.

Det är betydligt säkrare för mig att cykla på bilvägen. Då av någon outgrundlig anledning stannar de flesta bilister vid stopplikten, något de i princip aldrig gör vid korsande cykelbana. Jag har ingen förklaring till detta. Ni bilister tycker ju att det borde införas något slags körkort för cyklister så att de lär sig att följa trafikreglerna. Med tanke på att körkort för bil inte verkar ge den effekten så är det ett rätt klent argument.

När ni ser mig och andra cyklister cykla på bilvägen istället för på cykelbanan bredvid vet ni nu varför vi gör det. När det står mellan att följa lagar och överleva väljer jag det senare.

måndag 14 april 2014

Ett nytt cykelcafé i stan

På Folkungagatan 67 på Södermalm i Stockholm har det nyligen öppnats en cykelcafé. Detta heter Le Mond Cykelcafé. Vad namnet kommer ifrån vet jag inte, finns säkert flera saker att härleda det ur. Men vad är då ett cykelcafé kan man ju undra.


Ja detta mycket trevliga café har utrustats med en cykelparkering inne i själva caféet. En bra funktion då det både är trångt på innerstadsgatorna samt många av oss inte vill lämna ifrån oss dyrgriparna ute obevakade. En bekant till mig fick till och med in hans lådcykel här. Imponerande.


Som ni ser är det ordnat för att hänga upp cyklarna. Jag hade min Brompton denna dag och de får man ju in precis vart som helst. Men under tiden jag satt här fylldes hängarna på med cyklar och fler och fler cyklister dök upp.


På övervåningen finns det en storbildsTV där det kommer sändas cykling live. Misstänker att det blir populärt att hänga här vid stora tävlingar.


På det hela taget ett mycket trevligt café med gott kaffe och goda lunchmackor. Detta ligger perfekt till för mig på min pendling till och från stan. Vi kanske ses där en dag!

tisdag 25 februari 2014

Nacka kommuns cykeplan 2014

Nacka kommun har en cykelplan för 2014 som går att ladda ned här. På den sidan finns även möjlighet att lämna synpunkter på den. Gör det, sista datum är 28 februari.

Ni som följer mig på bloggen och på twitter vet att jag har höga tankar om Nacka som cykelstad. Cykelbanorna håller genomgående en bra standard, underhållet är väldigt bra och det regionala cykelstråk jag följer längs med Värmdövägen har en logisk dragning.

Nedan är mitt remissvar till Nacka kommun.

På det hela taget en mycket bra ansats att ni så tydligt utmärker cykeln som en viktig del i Nackas transportsystem och att ni vill öka dess närvaro genom att underlätta för oss cyklister. Nacka kommun har redan idag bra cykelbanor och ett mycket bra underhåll av dessa. Jag gillar målformuleringen “...att det ska bli enklare, snabbare och säkrare att cykla i Nacka och att andelen cyklister ska öka under alla delar av året.”

Det är bra att ni fokuserar på regionala pendlingsstråk och ser vikten av att de är tydligt skyltade, har en logisk linje och i största möjliga mån separeras från övriga trafikanter. Viktigt att dessa stråk också har en högre standard än övrigt cykelvägnät. De är av vikt för mig som cyklar från Värmdö, genom Nacka till Stockholm. Här är det också viktigt att hela stråken underhålls samtidigt så att inte plogning eller sopning helt plötsligt upphör pga ny entreprenör. Här måste det till en bättre samordning.

Bra också att nu uppmärksammar vikten av att busshållplatser placeras så att de ej skapar konflikter mellan gående och cyklister. Även signalanläggningar ska anpassas till cyklister och följa biltrafiken bredvid. Cyklister ska ej behöva stanna och trycka på en knapp. Bra också att ni nämner vänträcken som något betydelsefullt vid signalanläggningar. Något som saknas helt i Nacka idag. Tavlor för nedräkning av återstående rödtid finns i många andra länder för cyklister och fungerar fantastiskt bra, skapar ett lugnare och tryggare cyklande.

Det allra viktigaste är att cykel- och gångbanor separeras så mycket det bara går. Den allra mest konfliktskapande delen idag. Gående som går mitt i cykelbanan är mycket vanligt och skapar väldig frustration. Höjdskillnader är inte att rekommendera pga olycksrisker men tydligare linjer, målning, gräs etc bör finnas mellan gång- och cykelbanorna.

Viktigt också är återkommande inspektion och tillsyn av cykelvägnätet. Nacka kommun har redan idag en väldigt bra felanmälan på kommunens hemsida. Tydlig återkoppling och snabbt åtgärdat är mina erfarenheter av att använda den tjänsten. Mycket bra!

Nacka har också redan idag många bra cykelparkeringar, ofta med tak över. Nya sådana ska byggas med kraftiga låsmöjligheter och ligga nära allmänna kommunikationer. Övergivna cyklar ska märkas och bortforslas, alldeles för många skrotcyklar idag tar upp plats på de allmänna cykelparkeringarna.



Men min största invändning mot denna cykelplan är tanken med den nya cykelbanan på Sicklaön. Nacka kommuns tanke är att bygga en dubbelriktad GC-bana på södra sidan av Värmdövägen. Detta är ett lättcyklat parti, ofta med höga farter. Bilden på sidan 25 visar på en rent livsfarlig lösning. Här ska cyklister i hög fart mötas och med gående precis bredvid. Lösningen idag att cykelbanorna är enkelriktade på varsin sida av Värmdövägen är att föredra. Inte kul att möta cyklister i hög fart som blir resultaten av det nya förslaget. Här kommer många cyklister fortsätta cykla på norra sidan på väg mot Stockholm eller på bilvägen som idag. Bifogar en bild från Köpenhamn hur de där genomgående och tydligt separerar gående, cyklister och bilister. Alltid enkelriktade cykelbanor som går parallellt med bilvägen. En mycket bättre lösning som borde gå att ordna längs med hela Värmdövägen genom Nacka.