tisdag 21 juni 2011

Cykelsportens framtid

Det finns två idrotter i Sverige där vi hela tiden får fram idrottare i världsklass och det är golf och ishockey. Vi får fram världsstjärnor i många andra idrotter också men med vissa intervall. I synnerhet vintersporter håller sig svenskar långt framme, men varför är det inte så inom cykelsporten. Då och då dyker det upp fantastiskt duktiga cyklister som Emma Johansson och Gustav Larsson men det är långt mellan varven. Förutsättningarna för golf är ju inte bättre än för cykel i det här landet med långa och kalla vintrar, det måste vara något annat.

Cykling som motionsform har ju vuxit enormt de senaste åren och att över 18 000 cyklister går i mål i Vätternrundan är ju onekligen imponerande. Varför kan man inte dra växlar på detta. Vi är ju många 40+ som cyklar och vi borde ju kunna få med våra egna barn på vågen. Det som begränsar mina egna barns möjligheter att träningscykla är att det saknas klubbar på Värmdö där vi bor. De flesta klubbarna i Stockholmområdet har ju bara verksamhet för oss gamlingar. Jag är väldigt sugen på att själv starta en cykelklubb för ungdomarna i vårt område.

Nedan kan ni läsa en mycket bra artikel från Svenska Dagbladet den 18 juni skriven av Linus Schröder. Den handlar om de krympande möjligheterna för cykling på tävlingsnivå i Sverige. I Europa samsas cyklister och bilister om vägarna både under tävling och träning, varför skall det vara så förbaskat svårt i Sverige?


Cykeln trängs ut från vägen

Myndigheter och bilar tränger cyklisterna allt längre ut på ­vägrenen. Att få tävla på almäna vägar är långt ifrån en självklarhet och många föräldrar vill inte att deras barn ger sig ut i den täta trafiken.

I detta nu är 20000 envisa cyklister på väg runt Vättern.

Motionsklassikern Vätternrundan fyller 45 år och mår utmärkt. För fjärde året i följd är rekordmånga cyklister (22000) anmälda.

Men de stora klungorna som ser soluppgången i Hjo, trampar genom Tivedens skogar och passerar bron över Hammarsundet berättar inte hela sanningen.

I skuggan av Vätternrundan för svensk cykel en allt tuffare kamp om tillgången till sin arena: Idrottsplatsen Vägen.

–Det är ett jätteproblem och vår absolut största framtidsfråga. Bekymren har eskalerat. I fjol blev det väldigt tydligt, säger Anders Karlsson, generalsekreterare på Svenska cykelförbundet.

Bakgrunden är att arrangörer av cykeltävlingar måste söka tillstånd. Ansökan ska godkännas av Trafikverket, som upplåter vägen, och slutgiltigt av länsstyrelsen, som beslutar om det är okej att tävla på den.

–Jag förstod att något hade hänt men ingen ville erkänna. Till slut fick jag reda på att Trafikverket gått ut med en skrivelse till sina regioner om att de skulle bli mer restriktiva med att upplåta vägen. Det var inte uttalat för cykeltävlingar men vissa regioner tolkade det så. Vi fick göra flera brandkårsutryckningar, säger Anders Karlsson.

Situationen har inte förbättrats till i år och kompliceras av att såväl trafikverkets regioner som landets länsstyrelser är suveräna.

Det innebär att utslagen inte följer någon enhetlig linje.

Cykelförbundet har under flera år försökt få till en översyn av föreskrifterna för tillståndsgivandet, men arbetet stötte på patrull när transportstyrelsen bildades och Vägverket övergick i Trafikverket.

–Vi hade ett arbete ihop med Vägverket. Projektet hamnade i Transportstyrelsen men har gått i stå. Handläggaren har fått så många andra uppgifter så han har prioriterat ned det här. Det är en riktigt jobbig situation.

Anders Karlsson tycker att det byråkratiska dribblandet har gått överstyr.

–Det är en så kort stund på året som vi vill använda asfalten just vid det aktuella stället. Vi kräver helt enkelt att vi ska få tillgång till den. Vi vill ju kunna utöva vår idrott på ett säkert sätt, säger han.

Även träningsmässigt har cykeln problem, mycket på grund av den allt intensivare biltrafiken.

Föräldrar vågar inte släppa ut sina barn på vägarna och på tio år har svensk cykel tappat nära hälften av sina ungdomar.

–Cykel som landsvägssport är på väg att bli ett minne blott. Trafikintensiteten är brutal jämfört med vad den var för bara tio eller 20 år sedan. Det visas ingen tolerans. Det ska tutas och pekas och alla bilar går i 200 kilometer i timmen, säger Anders Brandt, ordförande i Stockholmsklubben Falken.

Brandt menar att det är en attitydfråga: att det skulle vara fullt möjligt att samsas om utrymmet på vägarna om trafikanterna visade mer hänsyn till varandra.

Samtidigt påpekar han att cykelbanor inte är något alternativ för tävlingscyklister som ofta håller hastigheter upp mot 50 kilometer i timmen.

–Det är klart att de behövs men där ska cyklisterna samsas med hundar, katter, barnvagnar och cementblock. Vi kan inte träna där. Då kan vi lika gärna skrota cykelsporten. Det är som att simma i en uppblåsbar trädgårdspool, säger Anders Brandt.

Vad skulle kunna vända

utvecklingen?

–Att det blir för dyrt att köra bil.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar