tisdag 30 augusti 2011

Pendling är mycket bra träning

Jag har aldrig tävlingscyklat. Men jag har cyklat massor i mitt liv och cyklingen har varit både ett sätt att transportera mig på samt ett gift eller vad man skulle kunna kalla för ett kall. Jag älskar cykling över allt annat. För några år sedan bestämde jag mig för att öka dosen pendlingscykling. Jag har sedan jag flyttade ut till Värmdö för snart 10 år sedan cyklat sporadiskt till och från jobbet i stan men sedan tre år försöker jag göra det nästan dagligen. Som förälder till barn med många aktiviteter samt egna intressen vid sidan av cyklingen hinner jag inte träna så mycket på helgerna som jag skulle vilja. Cyklar jag mina sex mil dagligen till jobbet blir det sammanlagt 30 mil i veckan. En dos som jag skulle ha svårt att nå om jag bara hade helgerna på mig.


Jag cyklade Vätternrundan i somras för första gången på många år och gjorde det på en tid under åtta och en halv timmar utan någon större ansträngning. Mina pendlarmil ger helt klart resultat även på längre lopp. Jag har inga som helst mål med min cykling. Sätter man mål är det lätt att man slöar till efter det att målet är nått. Jag bara älskar att cykla och det kommer jag långt på. Däremot lägger jag in vissa intervall under mina tre mil för att öka kvaliteten lite på turen in mot stan. I de uppförsbackar som finns kör jag hårdare och på sträckor utan hinder kör jag intervaller. Men jag anser å det bestämdaste att cykelbanor inte är några träningsanläggningar. Vi som cyklar fortare än genomsnittet måste visa extra hänsyn på cykelbanorna. De är i första hand till för vardagscyklister och alla barn på väg till skolor och träningar. Jag ser alltför många snabba cyklister på cykelbanorna som utsätter sina medcyklister för stora faror. Vill man cykla fort tycker jag att man skall välja bilvägen istället. Jag gör det på sina ställen, men mest med omtanke för andra cyklister och inte för min egen skull.

Men helst av allt cyklar jag på Uppsalaslätten i trakterna av mina morföräldrars gamla bondgård och då naturligtvis på min tvåväxlade Hermes från Nymans Verkstäder i Uppsala. Det finns inga stunder då jag känner mig friare och lyckligare än dessa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar