söndag 9 december 2012

Totalt omöjligt att vintercykla på Värmdö

Idag söndag var min plan att cykla in mot Stockholm och se hur snöröjningen för oss cyklister har fungerat sedan onsdagens ymniga snöfall. Men jag kom inte ens ut ur Värmdö kommun. Här har kommunen totalt gett upp snöröjningen och får jag inte cykla på bilvägen dröjer det länge innan jag kan cykla igen.


Så här ser det ut där cykelbanan börjar i vårt villaområde. Den nya taktiken är att inte köra med bladet längs med marken utan ha den 20 cm ovanför och istället platta till vägen med de stora däcken. Den yngling som körde den stora maskinen i vårt område såg inte ut att ha särskilt lång erfarenhet av vare sig livet eller snöplogning. Hela vårt villaområde är usel plogat och det är tur att vi har fyrhjulsdrift på bilen.




Bilderna ovan är från mina barns skola. Det är överhuvudtaget inte plogat och det skulle även med en snöskoter vara svårt att ta sig fram här. Om nu Värmdö kommun inte vill att vi skall cykla så kan de väl i alla fall underlätta för alla de som går till skolan. Jag undrar hur kommunen kan anse att deras entreprenörer har fullgjort sitt uppdrag. Vi på Värmdö betalar betydligt mer i skatt än de flesta andra kommunerna i Stockholms län. Det är upprörande att se att entreprenörer bara kan strunta i sina åtaganden men få betalt av kommunen.


Det här är ju ännu intressantare. Här har plogkillen bara gett upp och stuckit hem. Finns inte en chans att föra fram en cykel, barnvagn eller gå utan stegjärn och isyxor. Jag såg inte en enda plogbil ute denna dag. Det hade varit ypperligt att idag köra undan snö när det är få bilister, cyklister och gående ute. Men inte, entreprenörerna anser sig väl vara klara.


Jag har 9 km från mitt hem till kommungränsen mot Nacka. Min plan var att cykla genom Värmdö och Nacka till Stockholms kommungräns och jämföra hur vinterunderhållet av cykelbanorna är några dagar efter snöfallet. Av dessa 9 km inom Värmdö var det i ungefär 1 km fina förhållanden som ovan, alltså djupt plogat, inga hjulspår från maskinen någorlunda brett plogat. Resterande 8 km var överhuvudtaget inte cyklingsbart. Det hade varit kul att kunna göra en jämförelse och kanske för första gången under dessa 10 år som jag har bott på Värmdö och cyklat bli överraskad att Värmdö kommun är den som sköter cykelbanorna bäst. Men jag inser att detta aldrig kommer att ske under min livstid. Cykling på Värmdö kommer alltid att vara satt på undantag. Finns nog ingen kommun där medborgarna är så beroende av bil som här.


Det här ser ju fint ut kanske ni tycker, och det gör det förvisso. En vacker del av min cykling in mot Stockholm. Farstaviken breder ut sig och borta i sundet finns den fantastiske keramikern Wilhelm Kåges gamla ateljé och sommarstuga. Han är död sedan länge men hans Pyroporslin finns fortfarande i mångas hem, så även i vårt. Hans kvalitetsarbete och skicklighet hade varit bra om fler härute kunde anamma, i synnerhet de som kör snöröjningsmaskiner. Här har de åter lyckats med konststycket att ha bladet ca 20 cm ovanför asfalten och lämnat en porös och sladdrig snömodd efter sig som är totalt omöjlig att cykla genom. Jag gick denna sträcka med cykeln då det bara är någon kilometer kvar till Nacka kommun och hyste en förhoppning om att det skulle gå att cykla bättre där.


Men se det gick inte, det blev totalt tvärstopp och här går det inte ens att gå med cykeln. Helt plötsligt har traktorföraren slutat, kanske på grund av att bladet inte får plats mellan träräckena på träbroarna längs med Farstaviken. Men då är det väl läge att ta fram en annan maskin. Jag kan inte förstå hur Värmdö kommun låter entreprenörerna ploga delar av cykelbanorna och sedan bara helt sonika avbryta. Varför då ploga överhuvudtaget? Säg som det är, ni vill inte att vi skall cykla på Värmdö. Men ploga då inte överhuvudtaget och spara på våra skattekronor. Nacka är ungefär en kilometer bort och känns som en hägring. Nu vet ju inte jag hur de har lyckats med snösvängen i Nacka denna vinter, men jag har mycket svårt att tro att de är sämre än Värmdö kommun. Det här är helt enkelt pinsamt dåligt skött Värmdö kommun, pinsamt dåligt.

söndag 7 oktober 2012

Det är bara en cykeltävling



Jag är inte så förtjust i självbiografier. Oftast handlar det om att förhärliga sig själv och därtill saknar självrannsakan. För några veckor sedan ställde jag mig inför att läsa en självbiografi av en person som dessutom har ljugit för sig själv och sin omgivning under hela hans tid som proffscyklist. Jag har läst Tyler Hamiltons bok "The secret race".

Jag har aldrig haft några större illusioner om att dopningen inte skulle vara så utbredd inom proffscyklingen. Det har dopats så länge det har funnits preparat. Varför, antagligen på grund av att cykling är kanske den mest fysiskt krävande idrotten samt att den professionaliserades mycket tidigt. Preparat som idag är förbjudna var det inte på 60- och 70-talet. Dopning i USA var knappt förbjudet när amerikanerna började i större skalor åka till Europa för att tävla. Vi skall vara försiktiga i vårt dömande. Men om jag skall tro på allt som Tyler Hamilton skriver om är det värre än vad jag trodde. Boken ger en naken, ärlig och detaljerad beskrivning av en idrotts allra mörkaste sidor. Och skall jag nu tro på en person som ljugit konstant under hela sin tid som professionell cyklist? Jag väljer att göra det, eftersom jag också trodde på honom när han sade att han var ren. Jag tror oftast på vad någon säger till mig, det är svårt att ha ett annat förhållningssätt.

Boken handlar på ett sätt egentligen mer om Lance Armstrong än om Tyler Hamilton. Jag tror Hamilton blev sugen att skriva denna bok efter det uppmärksammade bråket mellan de båda på en restaurang i juni 2011. Att få en upprättelse och berätta sin historia, en historia som han burit på så länge. Men jag är inte riktigt övertygad om att Tyler Hamilton hade berättat denna historia om han inte hade åkt dit.

"But the fact remains that in a race where everybody had equal opportunity, I played the game and I played it well."

Med denna formulering har Tyler Hamilton och i princip alla andra proffscyklister rättfärdigat sitt dopande. Han var själv en ung och säkert också en lite naiv cyklist som fick chansen att tävla i de stora sammanhangen och hade kanske inte dopat sig om ingen annan gjorde det. Men frestelsen blev för stor och för att nå toppen var det en förutsättning. De som trots allt valde att inte göra det, lade av sina karriärer då deras resultat inte räckte till.

Jag kan möjligen förstå att någon dopar sig då alla andra gör det. Vad jag inte kan förstå är de medicinska risker cyklisterna utsätter sig för. Att få rätt påsar blod, alltså sitt egna, från en senil läkare som hade mängder med cyklisters blod i påsar i ett gammalt kylskåp. Att överdosera EPO så mycket att du måste ställa alarmklockan på natten och vakna till så att inte hjärtat stannar mitt i sömnen. Men just Tyler Hamilton var en tuffing redan innan sin cykelkarriär. Han var en mycket lovande och talangfull utförsåkare innan en ryggskada satte stopp för den karriären. Som cyklist var han erkänt hård och hade en möjlighet att utstå smärta som vi andra inte ens kan föreställa oss. Men det han riskerade mest var sig själv och sin familj. Att leva i en lögn tär på en människa. Precis som han skriver så var det få cyklister som visade glädje på podiet, mer en rädsla för att åka dit. Hamilton riskerade allt detta, åkte dit och hade kunnat förlora allt. Romantikern i mig mådde som sämst när han beskrev hur förhållandet med hustrun Haven långsamt bröts ned och slutade i skilsmässa. Var det verkligen värt allt detta? Som Nic Jalabert (Laurent Jalaberts lillebror) uttryckte det: "Tyler, it's just a bike race."

lördag 11 augusti 2012

Upplands näst högsta punkt

Uppland är ett platt landskap och i norra Uppland där mina föräldrar bor är det i princip helt befriat från backar där jag cyklar. Men idag tog jag och min son tjuren vid hornen och bestämde oss för att cykla upp till Upplands högsta punkt. Jag hade ett minne av att den toppen fanns i närheten av sjön Tarmlången alldeles på gränsen till Västmanland. Jag kollade in kartan, satte fast GPS:en och vi drog iväg.



Allt regn denna sommar har gjort att bäckar och åar som oftast är helt uttorkade på somrarna nu är fulla med vatten. En bäck som denna skulle längre norrut i Sverige vara proppfull med bäcköring men jag undrar om det är så här. Får åka tillbaka en dag och prova. Alltid när jag ser ett vattendrag funderar jag på hur fisket kan vara där.



Framme vid grusvägen som leder upp till toppen cyklar vi på vad som sannolikt är Upplands enda serpentinväg. Den är inte lång men en backe är det i alla fall och lite drag i låren blir det. Det är väldigt fint landskap här och påminner inte så lite om det landskap som vår stuga i Överkalix ligger i. Lägre berg, mindre åar och sjöar är det absolut men myrar och barrskog är det gott om här i Norduppland och det känns som Norrland för en kort stund.



Nu är vi framme och det är cykelbar väg ända upp. Vi befinner oss på den höga höjden av 111 meter över havet. Hjortmosseberget heter berget och det ligger precis vid gränsen till Västmanland.



Här finns rester av vad jag tror har varit något slags utsiktstorn. Härlig men kort berghäll att cykla på. En fin tältplats är detta och det är mycket inbjudande vildmark runt omkring med sjöar och vattendrag som det annars är så ont om i Uppland. 





Cyklingen nedför är superfin, synd bara att det är så kort ned till asfaltsvägen igen. Sjön Tarmlången är en trevlig liten sjö där det finns två små badstränder mitt på. Brukar vara mycket populära när det är varmt då sjön värms upp väldigt fort, men det är ju inte något som vi varit bortskämda med denna sommar.

Väl hemma visade det sig när jag läste på lite mer om detta berg att det inte alls är Upplands högsta berg utan det näst högsta. Det högsta berget i Uppland ligger någon kilometer söder om detta berg, på andra sidan sjön. Vårt berg Hjortmosseberget var det högsta berget i Uppsala län en gång i tiden men sedan Heby kommun år 2007 tillhör Uppsala län och inte Västmanlands län är högsta punkten i landskapet Uppland såväl som i Uppsala län berget Tallmossen och är på hissnande 118 meter över havet. Det går att cykla upp till det bergets topp också så jag får väl göra ett nytt försök att cykla uppför det högsta berget i Uppland och då ta rätt berg. Tur att den här typen av expeditioner inte kräver månader och år av planering.


Är ni intresserade av att veta mer om våra landskaps högsta berg kan ni läsa om det här.