onsdag 8 februari 2012

Varför jag har slutat med längdåkning



Jag gjorde som många andra och började träna längdåkning i samband med min 30-årskris. Jag hade aldrig tidigare tränat längdåkning men åkt väldigt många mil på och uppför olika berg på tur- och randonnéskidor innan. Men jag fastnade för längdåkning och det blev ett bra komplement till cyklingen. När jag sedan införskaffade ett par rullskidor blev intresset totalt, jag upplevde nästan rullskidåkningen som ännu roligare. Vintrarna härute på Värmdö har varit bra under de 10 år vi bott här. Det kommer ibland lite mer snö på grund av närheten till havet som då det är öppet ger upphov till den nu välkända så kallade snökanonen. Den bildas när kall luft drar in från nordost och får energi av det varmare havet som ofta i december och januari ligger öppet en bit ut. Detta kan lokalt ge ganska stora snömängder.



Så även nu då det blev vinter i år igen, om än lite senare än vanligt. Detta borde väl vara en god nyhet för mig men jag åker inte längdåkning längre. För två vintrar sedan som också var en riktig bra vinter hände något med människors attityd gentemot längdåkare. Jag började märka ett ointresse av hundägare och vanliga flanörer att inte respektera de uppdragna spåren i Stockholmstrakten. Jag vet inte hur många gånger jag stannade till vid de som gick helt obemärkt i spåren och jag försynt frågade vad de håller på med. Till svar fick jag att de minsann alltid har gått i detta spår och tänkte inte sluta med det nu bara för att några längdåkare hade dragit spår där med skoter. Jag föreslog att de under den korta perioden som det är snö kanske kunde ta en annan promenadväg med motiveringen att vi längdåkare inte har några alternativ. Vi kan inte träna på gator, trottoarer och cykelbanor men som fotgängare kan man gå nästan vart som helst. Men detta möttes alltid av otrevliga svar och något slags försvar för att de var här först. Ännu värre var alla dessa hundägare som gick med hundarna i spåren och där jag med nöd och näppe inte körde in i hundarna. För mig som verkligen gillar hundar var det jobbigt att inte veta om det stod en hund eller inte bakom krönet där jag kom med ganska hög hastighet. Spåren höll inte många dagar efter att de drogs och där började mitt intresse för längdåkningen att klinga av.

Förra vintern åkte jag inte mycket längdåkning trots att det var den bästa vintern i mannanminne. Jag fick ett virus i kroppen i mitten av december som höll mig ifrån träning i många veckor. När jag sedan frisknade till började jag träna slalom igen och då tog det intresset över. Nu blir det nog inga fler turer för mig i längdspåren. Jag cyklar året runt sedan några år och det är mycket roligare. Samtidigt tränar jag slalom med några veteraner i Saltsjöbadens slalombacke och där är risken obefintlig att jag kör på hundar eller får backen söndertrampad av flanörer. Möjligen blir det kanske några mil längdåkning i Idre där spåren håller världsklass och där människor respekterar spåren på ett helt annat sätt. Men jag anser mig inte vara långdåkare längre.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar