tisdag 28 augusti 2012

Jag älskar cykelsporten



Min pappa pratade ofta om hans idrottshjältar. Vid sidan av alla golfspelare och skidåkare blev det mycket snack om Fausto Coppi och Fåglumbröderna och jag fick tidigt ett stort intresse för cykelsporten. Vi meckade med våra cyklar, tränade och hade verkligen jätteroligt tillsammans. Ingen av oss har tävlat i cykel men vi har följt sporten med stort intresse och sett beundransvärt på alla de stora cyklisterna och de stora tävlingarna. Vi gick på GP-lopp, tittade på Postgiroetapper. Satt bredvid varandra och skrek när vi förstod att det var Bernt Johansson och inte en motorcykel som där i Montreal stack iväg från klungan. När jag cyklade till golfbanan eller barmarksträningen drömde jag att jag var Bernard Hinault oftare än att jag var Tom Watson. Jag älskar cykling och cykelsporten så oerhört mycket och inget kan få mig att ändra på det.

Ibland känns det som om cyklingen nu har kommit till ett vägskäl med anledning av alla turer kring Lance Armstrong. Tvätta byken heter det inom politiken och det här är också politik och stora pengar det handlar om. Fusket inom cykling har varit så utbrett under så lång tid. Cyklingen professionaliserades väldigt tidigt och detta i kombination med att den är så oerhört fysiskt krävande gjorde att dopning i alla former tidigt fick fäste. Vad detta nu kommer att landa i vet ingen men det känns som att någon har öppnat en dammlucka som inte går att stänga och jag är allvarligt oroad för cykelsportens framtid överhuvudtaget.

De som inte är lika intresserade av cykelsporten som jag är väldigt dömande och tycker att det är en skitsport med alla dopning. Jag försöker med en dåres envishet påvisa att dopning är mycket utbredd inom all idrott men det lyssnar man inte på. Anledningen till varför så många åker dit inom cyklingen beror inte bara på att många dopar sig utan också på det faktum att det numera också testas väldigt mycket. Roberto Vacchi pratade länge häromdagen i Eurosport om att ett negativt test inte innebär att man är ren. Bara att man är det just då. Men vad skall vi då tro, att alla är dopade? Vilket förhållningssätt skall vi ha?

Men jag tänker aldrig bli den där som säger "han är dopad" så fort det dyker upp någon ny och framgångsrik idrottare. Jag utgår från att de jag ser live eller på TV är rena och ärliga idrottare, om de senare fälls för dopning må så vara men deras prestationer var underhållande i alla fall. Lance Armstrongs körning över fälten för att undvika att köra in i Joseba Beloki är en klassiker som jag kan se på om och om igen. Jag blir rätt så irriterad på alla de som bloggar och twittar om cykling som så självsäkert uttalar sig om än den ena än den andra cyklisten. Många av er tävlade själva men fick inte något kontrakt med något stall. Med handen på hjärtat tror inte jag att ni heller hade sagt nej till de tabletter som en stallchef hade velat att ni käkade om ni fått proffskontrakt. Men så här i efterhand är det lätt att döma andra. Ni som skriker på livstids avstängning skall också komma ihåg att proffscyklister ofta saknar utbildning och har inget att falla tillbaka på, de är bara väldigt bra på att cykla. När cykling är underhållning för mig är det ett jobb för cyklisterna och i alla jobb försöker man skaffa sig fördelar på olika sätt. Att stänga av cyklister på livstid vid första förseelsen är jag ingen anhängare av.

Mitt egna cykelintresse har jag lyckligtvis också fört över på mina egna barn. Vi cyklar massor tillsammans och har fantastiskt kul. När min 8-åring inför en spurt säger "Du pappa är Lance Armstrong så är jag Alberto Contador" kommer jag inte tillrättavisa honom med att de minsann är dopade utan bara fortsätta att tävla mot honom och se hans leende och glädje i sadeln.

2 kommentarer:

  1. Grymt bra inlägg =))

    /fritz

    SvaraRadera
  2. Hej Fritz!

    Jättekul att du uppskattade vad jag skrev, stort tack!

    SvaraRadera