Jag är inte så förtjust i självbiografier. Oftast handlar det om att förhärliga sig själv och därtill saknar självrannsakan. För några veckor sedan ställde jag mig inför att läsa en självbiografi av en person som dessutom har ljugit för sig själv och sin omgivning under hela hans tid som proffscyklist. Jag har läst Tyler Hamiltons bok "The secret race".
Jag har aldrig haft några större illusioner om att dopningen inte skulle vara så utbredd inom proffscyklingen. Det har dopats så länge det har funnits preparat. Varför, antagligen på grund av att cykling är kanske den mest fysiskt krävande idrotten samt att den professionaliserades mycket tidigt. Preparat som idag är förbjudna var det inte på 60- och 70-talet. Dopning i USA var knappt förbjudet när amerikanerna började i större skalor åka till Europa för att tävla. Vi skall vara försiktiga i vårt dömande. Men om jag skall tro på allt som Tyler Hamilton skriver om är det värre än vad jag trodde. Boken ger en naken, ärlig och detaljerad beskrivning av en idrotts allra mörkaste sidor. Och skall jag nu tro på en person som ljugit konstant under hela sin tid som professionell cyklist? Jag väljer att göra det, eftersom jag också trodde på honom när han sade att han var ren. Jag tror oftast på vad någon säger till mig, det är svårt att ha ett annat förhållningssätt.
Boken handlar på ett sätt egentligen mer om Lance Armstrong än om Tyler Hamilton. Jag tror Hamilton blev sugen att skriva denna bok efter det uppmärksammade bråket mellan de båda på en restaurang i juni 2011. Att få en upprättelse och berätta sin historia, en historia som han burit på så länge. Men jag är inte riktigt övertygad om att Tyler Hamilton hade berättat denna historia om han inte hade åkt dit.
"But the fact remains that in a race where everybody had equal opportunity, I played the game and I played it well."
Med denna formulering har Tyler Hamilton och i princip alla andra proffscyklister rättfärdigat sitt dopande. Han var själv en ung och säkert också en lite naiv cyklist som fick chansen att tävla i de stora sammanhangen och hade kanske inte dopat sig om ingen annan gjorde det. Men frestelsen blev för stor och för att nå toppen var det en förutsättning. De som trots allt valde att inte göra det, lade av sina karriärer då deras resultat inte räckte till.
Jag kan möjligen förstå att någon dopar sig då alla andra gör det. Vad jag inte kan förstå är de medicinska risker cyklisterna utsätter sig för. Att få rätt påsar blod, alltså sitt egna, från en senil läkare som hade mängder med cyklisters blod i påsar i ett gammalt kylskåp. Att överdosera EPO så mycket att du måste ställa alarmklockan på natten och vakna till så att inte hjärtat stannar mitt i sömnen. Men just Tyler Hamilton var en tuffing redan innan sin cykelkarriär. Han var en mycket lovande och talangfull utförsåkare innan en ryggskada satte stopp för den karriären. Som cyklist var han erkänt hård och hade en möjlighet att utstå smärta som vi andra inte ens kan föreställa oss. Men det han riskerade mest var sig själv och sin familj. Att leva i en lögn tär på en människa. Precis som han skriver så var det få cyklister som visade glädje på podiet, mer en rädsla för att åka dit. Hamilton riskerade allt detta, åkte dit och hade kunnat förlora allt. Romantikern i mig mådde som sämst när han beskrev hur förhållandet med hustrun Haven långsamt bröts ned och slutade i skilsmässa. Var det verkligen värt allt detta? Som Nic Jalabert (Laurent Jalaberts lillebror) uttryckte det: "Tyler, it's just a bike race."
