tisdag 25 juni 2013

En månad med min Brompton



Det är bara att erkänna. Jag lägger mig pladask för denna lilla cykel. Det finns inte ord för hur förtjust jag har blivit i den och allt som den står för. Jag förstår till fullo den hype och subkultur som omgärdar en Brompton. Har blivit offer för den själv. När jag beställde min i mars beställde jag samtidigt en klassisk sadelväska i smärting från Carradice. Den modell som jag har heter Lowsaddle longflap vilken är en väska på ca 15 liter där locket går att förlänga genom att det är dubbelvikt och du får ner lite fler saker. På en Brookssadel går det bara att använda en sadelväska i smärting med läderband, något annat skulle vara helt otänkbart, en skymf mot sadeln och hela cykeln.

Leveranstiden är ganska lång på en Brompton. Jag fick vänta i åtta veckor. Jag beställde en modell med rakt styre och tvåväxlat nav. Detta är den lättaste kombinationen och jag ville naturligtvis ha den lättaste cykeln. Ändå väger den ca 11 kilo. Två växlar kommer man långt med. Har inte saknat någon växel ännu. Sittställningen med det raka styret är lite mer framåtlutat än med de andra styrena vilket passar mig bra. Skärmarna håller byxbenen torra och egoflärpen skyddar finskorna. Som ni ser ovan matchar jag naturligtvis ramfärgen med ett par Vans i samma färg och med lädersnören i samma färg som Brookssadeln. Att cyklister är fåfänga är en myt.


Men det är användbarheten som är en Bromptons stora fördel. Den hänger med mig överallt just nu. Favoritturen är att cykla till båten, segla ut med cykeln nedpackad för att sedan kunna använda den ute på öarna. Det tar bara sekunder att fälla ihop den och fälla ut den. Jag har saknat att kunna cykla på öarna och i hamnarna. Denna sommar kan jag det, övriga i familjen får hitta på något annat, de kan ju bada till exempel, något jag inte gärna gör.



Lika enkelt är det att ta med den på bussen eller i bilen. Från och med i år är det tillåtet att på SL ta med hopfällbara cyklar utan att de måste vara nedpackade i en väska. Det har gjort det så mycket enklare. Den tar mycket liten plats men jag får stångas med barnvagnar ibland. Inga problem i tunnelbanan eller på pendeltågen heller. När cykeln är hopfälld blir sadeln som ett bärhandtag och trots sina 11 kilo är den relativt enkel att bära runt på.

Jag trodde inte att den skulle vara så lättcyklad. Jag har vid flera tillfällen cyklat till jobbet på den. Jag har 30 km från hemmet till jobbet i centrala Stockholm och det går hur enkelt som helst. Brukar snitta på 20 km/h och då tar det ca en och en halv timme. Men då cyklar jag i vanliga kläder och behöver ej duscha och byta om varför tidsskillnaden mot att cykla med snabbare cyklar blir ganska försumbar. Men i ärlighetens namn är det ändå klart jobbigare och det är inget som fungerar varje dag. Det roliga är också den uppmärksamhet den ger. Alla andra som cyklar på Bromptons vinkar och hejar. Sådant händer ju aldrig annars. Det är mycket sällan cyklister i Stockholm hälsar på varandra. Tråkigt tycker jag. Jag vinkar ofta till andra när jag är ute och tränar men det vinkas aldrig tillbaka. Vid rödljus och andra tillfällen när jag står still med min Brompton kommer det alltid fram någon som undrar vad det är för cykel och blir väldigt intresserade.


En Brompton saknar stöd varför den bakre delen fälls in och då fungerar den som ett stöd. På kontoret ställer jag in den i mitt arbetsrum. Jag har börjat att cykla med den inne på kontoret också. Det tar nu ca sex sekunder att ta mig till kaffemaskinen mot kanske 20 sekunder annars vilket är en stor tidsbesparing. Det är dessutom riktigt roligt att cykla inne. Jag har en kollega som är gammal tävlingscyklist och vi har börjat att köra GP-lopp inne, vi kan cykla runt köket och får då en lite snabb och rolig slinga. Detta går dock bara att göra när det är tomt på kollegor, annars blir vi anklagade för att vara sådana där cykelgalningar som inte tar någon hänsyn till andra.