fredag 10 juli 2015

På cykeltur i Norge


En sträcka som jag ofta bilar på väg till laxfisket i Norge är en fin väg längs med Femundens västra sida. Femunden är Norges tredje största sjö, och den största oreglerade. En mäktig sjö, drygt sex mil lång. Ligger inte så långt ifrån Norges absolut vackraste stad, Röros. Sjön är inte så stor med svenska mått mätt men omgiven av fjälltoppar är den en annorlunda sjö med klart och iskallt vatten. Jag har i många år funderat på att cykla runt denna sjö och nu gjorde vi det. Eller så gott det går. Det finns ingen väg på östra sidan men väl en gammal båt som går från norra änden av sjön till den sydöstra.


Vi startade i vår stuga i Idre. Till Femundens södra sida är det knappt sju mil. En lång utförsbacke ned till Idre by men sedan en riktig lång och tuff uppförsbacke på andra sidan Storån. Viktor 11 år fick kämpa rejält men han klarade det galant. Vi fick ta flera drickapauser och han fick bestämma farten. Barn klarar så mycket mer än vad vi vuxna tror. Så här glad var han när backen äntligen var över. Höjdskillnaden är ca 210 meter från Idre by så det är en rejäl backe för vem som helst och allra helst med packning.



Framme vid Femunden slog vi upp tältet på sandbanken alldeles vid sjön. Stranden och vattnet ser inbjudande ut men det var inte ens tvåsiffrig temperatur i vattnet. Utsikten är dock hänförande och dela den med en bok är ren njutning. Denna kväll var det också tämligen myggfritt, men det var den enda kvällen skulle det visa sig.


Vi fortsatte nästa dag mot Röros som var målet och där vi hade tänkt vända söderut igen. Vädret var enastående. Sol från en klarblå himmel och tillräckligt med vind för att myggorna skulle hålla sig borta när vi tog pauser. Vi cyklade mellan fyra och sju mil om dagen, det skulle ta tre dagar till Röros. Men vi förberedde oss på att eventuellt korta av resan då ett annalkande regnoväder snart skulle vara över oss.

Norge har ungefär samma typ av allemansrätt som vi har i Sverige. Då kan man hitta tältplatser som denna. Precis vid en fin å med öring. Somna till bruset av en liten fors måste vara något av det mest rogivande som finns. I ån går det också bra att sköta disk och hygien.





Men så var det ju detta med vädret. Vi hade ett fantastiskt väder med sol och värme och en lätt sydlig vind som gav fin medvind. Men prognosen pekade mot ett rejält regnoväder och eftersom jag länge hade sett fram emot båtturen på Femunden, i fint väder, bestämde vi oss för att korta av och vi svängde av mot Femundshytta. En gammal hytta där kopparmalmen från Röros förädlades förr fram till början av 1800-talet då verksamheten förlades till Röros. Idag en fantastisk vacker liten turistanläggning med stugor och tältplatser. Och en av hamnarna för M/S Fæmund II som sedan 1905 trafikerar Femunden. Det går att läsa mer om detta vackra skepp här.

Vägen till Femundshytta gick på en enkel grusväg längs med sjön. Den sträckan på ca 15 kilometer var nog den vackraste på hela resan. Först en rejäl brant men sedan fin cykling. Hela tiden med sjön på vår sida och sanslöst vacker utsikt över de snöklädda fjällen. Även här var det en mycket kall vår och kall försommar varför snösmältningen kom igång väldigt sent. Jag tror aldrig jag har sett så här mycket snö i fjällen vid denna tid förut. Till och med på Idrefjäll låg det lite snö kvar i nordsluttningarna.





Tillgången till el är av naturliga skäl begränsad när man cyklar och bor i tält. Egentligen behövs det inte så mycket el men en fungerande telefon kan vara bra att ha av säkerhetsskäl men också för att se väderprognoser. Jag använder en utfällbar solcellspanel som laddar genom två USB-uttag. Då kan man ladda det mesta och denna är mycket effektiv i direkt solsken. Laddade upp min Sony Xperia väldigt snabbt. Moderna telefoner kräver 2A laddning, tänk på det när ni köper solceller eller laddningsbara strömpaket.


Nästa dag var det då dags för den sedan länge emotsedda resan med M/S Fæmund II. Detta vackra skepp har alltså trafikerat Femunden sedan 1905. Då var detta väglöst land och båten var viktig för både boende och godstransporter. Idag är det en ren turistbåt som tar vandrare, fiskare och cyklister vidare ut i fjällvärlden eller till bebodda platser runt sjön. Från Femundshytta där vi hoppade på båten tog resan två timmar till Elgå som är båtens sluthamn. Där vänder den sedan och går tillbaka till Synnervika i norra änden av sjön som är båtens hemmahamn drygt tre mil från Röros. Bara båtresan är värd en resa till detta vackra landskap. Och får du en resa i det fina väder vi hade är det en av de vackraste båtresor du kan göra.





Från Elgå och den obligatoriska sikburgaren är det lite drygt sju mil till vår stuga i Idre. Vi körde denna sträcka på en dag då vi ville undvika regnovädret som var på ingång. Vägen går över ett rejält jobbigt fjällpass men efter det är det fem mil nedför till Idre. Det blev totalt fyra dagars cykling, knappt 20 mil och tre nätter i tält. Dagen efter vräkte regnet ned och familjen var nöjd med att inte vara ute i det vädret och det var jag också.



För den som är intresserad av vilken utrustning jag och vi använder kommer här en lista på det viktigaste.
Cykel: Ridley X-Bow 10 Disc. Jag gillar geometrin hos crossar och denna har också fästen för skärmar och pakethållare vilket är absolut nödvändigt för touring. Det finns rena touringcyklar som har lite snällare geometri. De är oftast gjorda i stål vilket är ett enklare material att laga varhelst någon befinner sig i världen. Men de är klart tyngre än crossar. Jag har på min cross bytt däck till Schwalbe Marathon plus som är i det närmaste punkteringsfria och satt på dubbelsidiga pedaler med SPD på ena sidan.
Tält: The Nort Face Bedrock 55. Stort fyrmanstält med ståhöjd i mitten. Tillverkas inte längre och är med sina sju kilo väldigt tungt. Det är inte så bra i storm pga utrymmet men storleken behövs för fyra personer. Helt självstagande och går bra att bara sova i innertältet vid uppehållsväder. Suveränt att sitta i när det är mycket mygg och knott. Använder överhuvudtaget inga andra tält än självstagande.
Sovsäck: The North Face Blue Kazoo. En lätt och varm dunsovsäck. Dun är det enda som gäller i både sovsäck och kläder om du vill ha lätta och varma saker som dessutom tar mycket liten plats i packningen.
Liggunderlag: Olika modeller av Therm-a-Rest. Finns inga bättre liggunderlag. Vi har lite olika varianter i familjen avhängigt onda ryggar och storlek och vikt i packningen. Jag minns när dessa kom, vilken revolution de var och de håller fortfarande hög klass och leder utvecklingen av uppblåsbara madrasser.
Kök: Coleman Feather 442. Jag använder inget annat än bensinkök. De har väldigt hög effekt. Fungerar i alla länder över hela världen, lätt att få tag på bränsle och fungerar på hög höjd och i kyla. Jag förstår inte varför bensinkök inte fått fäste i Sverige. Här använder folk mest gas som är direkt värdelöst i kyla och dyrt bränsle.
Packväskor: VAUDE och mycket gamla Karrimor. Jag använder fortfarande mina gamla Karrimorväskor som inte tillverkats på många år. En kvalitet som inte finns längre. Jag kommer inte byta förrän de är helt slut. De är inte helt vattentäta men tål en hel del regn. Min fru har VAUDES vattentäta väskor. Väldigt fina med en smart fastsättning som verkligen låser fast väskan i pakethållaren. På styret har jag en liten Carradiceväska. Egentligen en sadelväska men som fungerar bra på styret också. Carradice gör de mest otroliga väskor i smärting som inte bara är vackra att se på utan också är väldigt vattentåliga.
GPS: Garmin Oregon 600. Denna använder jag mest vid Randonneurcykling. Går på vanliga AA-batterier. Jag är allergisk mot sådant med inbyggt batteri som skall laddas upp. De håller inte särskilt länge och var skall jag ladda när jag cyklar. Mycket bättre med de som går på vanliga batterier som går att få tag på överallt eller ännu bättre använda uppladdningsbara. En GPS är suverän att ha vid sådana här turer. Bra att kunna beräkna avstånd hela tiden och hitta tältplatser och vattendrag. I denna växlar jag mellan bilkartor och friluftskartor.

I övrigt har vi med oss en massa saker. Olika typer av tänger, knivar, verktyg och reservdelar för att kunna laga cyklar. Fiskeprylar finns alltid med. Böcker stället för smartphones. Vatten finns oftast längs med vägarna men en dunk kan vara bra att ha att fylla på. Gore-Tex från topp till tå. Det kan regna rejält när man cyklar.

Hör gärna av er om ni funderar på något över långfärdscykling. Jag delar gärna med mig av de erfarenheter vi har från våra turer.


söndag 5 april 2015

En man och hans berg - en kärleksförklaring till Städjan


Mina skidvintrar som ung förlades huvudsakligen till Norrbottensfjällen. Dundret, Björkliden och Riksgränsen var givna resmål. Ja, jag var mycket i Sälenfjällen också men det var på träningsläger och det var mer port än friåkning. Sälenfjällen kunde aldrig mäta sig med Norrbottensfjällen i fråga om naturvärden.

Jag trodde inte att Fjällen i södra Sverige kunde konkurrera med Norrbottensfjällen. Men en dag såg jag Städjan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Där stod hon som en solitär och vakade över Dalafjällen. Som en slags fjällmoder, orubblig och trygg. De vackraste bergen är solitärer. Som Akka i Lappland, Mt Fitzroy i Argentina eller Kilimanjaro i Tanzania. Ararat i Turkiet är en annan vacker solitär. Berg som sitter ihop i bergskedjor har inte samma känsla av storhet.


Städjan har varit ett föremål för fascination länge och gamla vykort på berget vittnar om det. Turismen har funnits här länge och när Idrefjäll började byggas för drygt 50 år sedan har intresset för denna del av Dalarna och Sverige exploderat. Jag vet inte hur många som går upp på Städjan varje år men det är nog väldigt många. Och promenaden upp är tämligen enkel och utsikten från toppen saknar motstycke. Jag har varit uppe på många toppar i Sverige men jag tror inte att det går att se längre från något berg än från Städjan. Det är utsikt i världsklass.

Jag har bestigit Städjan fler gånger på vintern än på sommaren. Och det skall sägas direkt. Detta är ingen guide för skidbestigning av Städjan av den enkla anledningen att Städjan inte är något särskilt bra skidberg. Jag tycker att turen upp är glädjen i bestigningen. För oss som håller på med topptursåkning är det normalt sett nedförsåkningen som är själva målet med skidbestigning. Men inte när det gäller Städjan.


Det har funnits planer i många år att bygga skidliftar på Städjan. Det skulle då gå att binda ihop Idrefjäll med Fjätervålen. Regeringen Reinfeldt satte ned foten för några år sedan och stoppade planerna då Länsstyrelsen i Dalarna inte vågade. Och nu ligger nog planerna långt fram i tiden om de överhuvudtaget kommer att realiseras. Området är sedan länge ett naturreservat. Men det har sällan betytt något. Stora Sjöfallet var en nationalpark. Där fick du inte elda, bryta kvistar, fiska. Men det var helt ok att bygga en gigantisk kraftverksdamm. Jag hoppas innerligt att Städjan aldrig får liftar.


Sista biten upp på förtoppen är rejält brant. Och en av få platser på dessa breddgrader i Sverige där du får en förnimmelse av högalpin terräng. Det är ofta på vintern rejält blåsigt. Det är ofta också väldigt kallt. Det kan vissa vintrar bildas rejäla hängdrivor och för några ögonblick får jag känslan av att befinna mig på betydligt större berg. En känsla som jag fullständigt älskar. Jag kan stanna hur länge som helst och bara njuta.


Uppe på Städjans topp. Höjden är för att vara exakt 1131 meter över havet. Inte särskilt högt alltså. Inte ens högst i Dalarna. Men ändå en högalpin känsla. Detta att nedförsåkningen inte är så märkvärdig stämde faktiskt inte riktigt denna dag. Jag hittade riktigt bra snö och kunde hålla en linje riktigt långt denna gång. Men de gångerna ser jag som ren bonus. Nivåskillnaden från Städjans bilparkering till toppen är 470 höjdmeter. En tämligen behaglig tur, sommar som vinter. Jag kommer göra denna tur många gånger till. Jag rekommenderar den varmt till alla som har möjligheten. Varje meter upp är ren och skär njutning.


onsdag 18 februari 2015

Fick svar från Trafikverket angående Skurubron

Skurubron i Nacka är ett sorgligt kapitel för oss cyklister. Av någon anledning ansvarar Trafikverket för underhållet av cykelbanan på bron. Det ansvaret lämnar en hel del att önska. Jag filmade hur det såg ut där den 18 januari och mailade filmen till Trafikverket.



Som ni ser är det inte möjligt att cykla på bron. Det är fullständigt livsfarligt. Nacka kommun gör ett fantastiskt arbete med kommunens cykelbanor på vintern. Det är så synd att deras fina arbete förstörs av Trafikverkets oprofessionella inställning. Jag möter ofta cyklister på bron som är irriterade på Nacka kommun och som inte känner till att detta är Trafikverkets ansvar. Ibland undrar jag om ens Trafikverket känner till detta.

Nåväl, jag mailade till dem och undrade hur de varje år missar att underhålla denna cykelbana. Efter ca fyra veckor kom ett svar:

Hej Rikard!

Tack för ditt mail och filmen du skapat. Jag vill börja med att be om ursäkt för det sena svaret.
Det finns skillnader mellan standarden på vinterunderhållet mellan Nacka kommun och Trafikverket.
Detta gör att det kan verka som Skurubron inte är plogad när det är helt snöfritt på Nacka kommuns GC-vägar.
Nacka kommun saltar den anslutande GC-vägen vid Skurubron, vilket gör att det kan ligga oplogad snö på Skurubron.
Sen är själva bron en logistisk utmaning, då varje gång plogbilarna plogar bilvägen, så blir det modd på GC-vägen.
Rutinen kring detta förbättras kontinuerligt då driftentreprenören är ny.

Ett ganska standarbetonat svar. Jag har cyklat över denna bro i tolv år. Det har aldrig varit bra skötsel av cykelbanan här på vintern. Jag har oerhört svårt att ta in att "...rutinen kring detta förbättras kontinuerligt...". Den förbättras ju inte ett enda dugg. 

söndag 18 januari 2015

När Trafikverket ansvarar för cykelbanan så...

Trafikverket ansvarar för det statliga vägnätet i Sverige. Cykelbanor är nästan alltid respektive kommuns ansvar. Men på sina håll finns det sträckor som Trafikverket ansvarar för. I Nacka är det bland annat cykelbanan längs med Ältavägen och längs med Skurubron. Nacka är en helt suverän kommun på att sköta cykelbanorna. De är också väldigt bra på att informera om sitt arbete på twitter. Till denna vinter har Nacka börjat använda en sopsaltare. Ännu har väl vintern inte varit så kraftig men en del snö har kommit och fryser till gör cykelbanorna också. Jag cyklar på det prioriterade cykelstråket längs med gamla Värmdövägen. Jag cyklar 14 km genom kommunen och jag måste säga att Nacka gör ett fantastiskt jobb. Sopsaltaren gör att cykelbanan är som en fuktig höstväg. Nästan så jag klarar mig utan dubbdäck på vintern. Men eftersom jag skall cykla genom Värmdö och Stockholm också så behövs dubben. Stockholm är ett sorgligt kapitel denna vinter. Det senaste snöfallet missade de helt att röja efter. Kan det verkligen bero på bytet till ett rödgrönt styre? Pinsamt är det i alla fall.

Men tillbaka till Trafikverket, eller Bilverket, som myndigheten borde heta. En myndighet som verkar hata cyklister. Och när de har ansvaret för underhållet av en cykelbana lämnar de mycket att önska. Jag cyklade idag över Skurubron. Den är knappt farbar just nu för en cyklist. Jag vill rikta en direkt varning till er som cyklar där, ta det oerhört försiktigt. Det är direkt livsfarligt att cykla där och ansvaret för detta vilar tungt på Trafikverket. Här är en liten film om hur det ser ut idag, den 18 januari 2015.