Åka tåg i Europa med en Brompton

För några veckor sedan tog jag med mig min Brompton på en tågresa ut i Europa med Cornwall i sydvästra England som slutmål. Det blev en väldigt trevlig resa och tänkte dela med mig av mina erfarenheter av att resa med tåg och en hopfällbar cykel. Följ med!

Som alla vet vid det här laget är tågresor från Sverige ut i Europa en rejäl utmaning. Sverige är långt och naturligtvis är det enklare för någon i Malmö än i Kiruna. Jag bor på Värmdö så min resa börjar i Stockholm. Jag har åkt tåg en del förut ut i Europa och insett att Danmark är det stora hindret. Jag valde denna gång att ta tåget till Göteborg och sedan nattfärja till Kiel. Från norra Tyskland är tågresandet vidare ut i Europa betydligt enklare. Denna anslutning fungerade mycket bra och kanske blir basen för nästa tågresa. Färjan var framme i Kiel 09:15.

I Kiel tog jag ICE till Frankfurt. Väl där bytte jag till TGV för den fortsatta resan till Paris. Tåget gick 11:16 från Kiel, framme i Frankfurt 16:00. Sedan 16:58 från Frankfurt och framme i Paris kl 20:41. Allt gick enligt tidtabell, det var strejk i Frankrike för ovanlighetens skull men mitt tåg drabbades inte som tur var. Biljetten köpte jag ganska tidigt och kostade 89 € i första klass.

ICE och TGV är snabba och bekväma tåg. Men ICE hade sämre med bagageutrymmen. Brommie fick ligga på hatthyllan och mina två väskor under stolarna. TGV hade betydligt mer bagageutrymmen. Fanns bakom dörrarna på nedanstående bild.

TGV-tåget låg ofta i farter kring 315 km/h. ICE något långsammare. Men lika dåliga bistrovagnar i båda. Ni som klagar på SJ kommer inte hitta bättre här. Jag har alltid en lite termos med mig som jag fyller med kaffe så fort jag får chansen. Kaffe behövs alltid. Det jag köpte i bistron var öl, de inplastade mackorna såg oätliga ut. Frankrike trodde jag var bättre på sådant här.

Jag gillar den futuristiska designen på de europeiska snabbtågen. Det riktigt syns på dem att de är snabba och bekväma. Man sitter fint där inne också. Jag bokade första klass som är rätt billigt om det bokas tidigt.

Att tänka på vid långa tågresor i Europa är att boka med så få byten som möjligt. Och om ni måste byta så se till att det finns marginal i bytena. Jag hade nästa en timme i Frankfurt och det kändes tryggt. Vi var i tid så jag passade på att käka. Tågen kan vara försenade i Europa också om ni nu trodde att det bara händer i Sverige. Gången innan jag åkte hem från Tyskland var tåget tre timmar sent och jag missade anslutningarna hem till Sverige. DB ersatte förvisso men jag bokar bara tågresor med så få byten som möjligt. DB har en mycket bra site och app för bokning av tågresor i Tyskland och länderna runtom. 

Det blev en fin dag i Paris. Jag var där bara en dag men med en cykel hinns det med en hel del. 

Dagen efter tog jag Eurostar till London. Biljetten kostade 56 € och köptes enkelt i deras app. Tågresan mellan de båda huvudstäderna tar 2 timmar och 20 minuter. Lite krångligare ombordstigning som påminner om säkerhetskontrollen på en flygplats med scanning av resväskor och förbud mot flytande saker, knivar och annat som man inte får ta med ombord på ett flygplan. Inte alls den typen av kontroller på ICE och TGV. Men gick väldigt mycket snabbare än på en flygplats. Misstänker att tunneln under Engelska kanalen är ett objekt som kräver högre skydd. En flygresa mellan dessa båda städer tar ca en timme men med flygtransfer till och från stadskärnorna lär det knappast gå snabbare totalt sett och priset lär knappast vara lägre så varför någon flyger mellan Paris och London begriper jag inte.

. 

Brommie och två väskor tar mindre plats än dessa gigantiska rullväskor som numera är standard. Ni vet de där som tar upp massor med plats överallt. Och hörs från flera kilometer. Jag avskyr rullväskor, kommer aldrig äga någon. Kungsgatan i Stockholm till exempel går inte längre att promenera på pga alla rullväskor.

London har utvecklats något enormt genom åren vad gäller cykling. De är sedan flera år världsledande inom cykelsporten och London tycker jag är bättre att cykla i än Stockholm. Stort tack Boris Johnson. Paris är betydligt sämre tycker jag. Visst, finns cykelbanor men bilisterna är galna och cykla runt Triumfbågen är ett måste men totalt livsfarligt. Flanörer har dessutom sämre respekt för cykelbanorna i Paris än vad de har i Stockholm och det säger inte lite.

London har till och med cykelboxar vid flera korsningar och vet ni vad, bilisterna respekterar dem.

Morgonpendling på väg mot Buckingham Palace. Hur många cyklister som helst. Och väldigt många Bromptons.

Cykelbanan längs Regent's Canal var ny för mig. Google Maps inställd på cykling använder jag väldigt ofta och den leder mig nästan alltid in på fina cykelvägar. Den här cykelvägen måste vara en av Londons allra bästa och finaste. 

I England åkte jag en hel del tåg och appen Trainline är helt suverän och ofta billigare biljetter via den än direkt från respektive järnvägsföretag. I Storbritannien finns det många olika järnvägsföretag så en app för alla är super. Jag tog tåget från Waterloo Station till Exeter. Planen var att cykla genom Dartmoor. Jag visste att det var kuperat där. Men det var betydligt värre än vad jag räknat med. En Brompton är en väldigt bra cykel på många sätt men den är ingen cykel för branta backar. För tung uppför och för dåliga bromsar utför. Jag fick gå en hel del, både upp och ned.

De enda bilar jag mötte var Land Rovers. Jag cyklade på småvägar som helt plötsligt kunde ha en å rinnandes över. Min önskan efter en Land Rover har varit stark i många år, längtan blev inte svagare efter dessa dagar.

Vägarna är så smala att det knappt går att möta en bil trots att jag cyklar. Och vägkanterna är överväxta av mycket vassa växter så det är ingen höjdare att trycka in sig där. Bakom varje krök kan det dessutom dyka upp ett gäng får.

 

Men till slut kommer man alltid upp och utsikten är värt allt besvär. Här ser ni mina väskor jag använder på min Brompton. Alltid Carradice. En väska skall vara snygg och praktisk. Carradice väskor sys i vaxad bomullscanvas, ett mycket hållbart bomullstyg som klarar hur mycket regn som helst. Bomullsfibern sväller i fukt och ju mer det regnar desto tåligare blir tyget. Carradice gör en mängd olika väskor men det är deras olika modeller av sadelväskor som är deras bästa produkter. Precis som cykeln och Brookssadeln är de made in England. Det går att tillverka i andra länder än Kina om ni inte redan visste det. Går att sälja på kvalitet och inte bara på pris. Synd att svenska företag inte insett detta.

På min väg till Looe kunde jag ta South Devon Railway på en delsträcka. En gammal veteranjärnväg som jag länge velat se. Ja, om ni inte har förstått det vid det här laget, jag är en tågnörd. Och jag hade en väldans tur, Thomas the Tank Engine var där också.

Tågresenärer satt rätt fint en gång i tiden. Och restaurangvagnarna var verkligen restauranger.

Men resan på den gamla järnvägen var kort och jag var tvungen att cykla på till Looe för kvällen. Vilka pärlor dessa små byar längs engelska sydkusten är. Looe och Polperro var de jag cyklade till. Hit vill jag återvända och gärna i april. Det är väldigt lugnt då. Det här är enormt populära platser under turistsäsong.

Det går järnväg till väldigt många platser i England. Men till skillnad från Sverige är väldigt mycket är oelektrifierat. Vi har inte mycket persontrafik kvar i Sverige som går på diesel. I hela Storbritannien byggs eldriften ut hela tiden men det tar tid. Vi får tacka tidigare generationer i Sverige som tidigt bestämde att elektrifiera vår järnväg. Jag tycker mycket om att åka tåg. Jag tycker mycket om att resa överhuvudtaget och tar nästan alltid med mig min Brompton. Eftersom jag åkte runt en hel del denna gång kunde jag inte använda den kraftigare väskan till Bromptons, den som är gjord för flyg. Den är bra på många sätt men tar väldigt mycket plats när den inte används. För stor att fästa på cykelväskorna. Denna gång använde jag den enkla väska som blir ganska liten när den packas ihop. Men viss nervositet infinner sig när jag använder den väskan på flyg. Man vet ju aldrig hur de behandlar Brommie men det är en tålig sak och gick hur bra som helst denna gång. Ja, detta är inget inlägg i flygdebatten. Jag väljer helst tåg som färdmedel. Men de tre dagar det tar att resa från Stockholm till Cornwall tar det några timmar att flyga hem. Och betydligt billigare. Jag kommer fortsätta flyga för jag tycker så mycket om att resa. Men den här lilla Bromptontågluffen gav mersmak. Väldigt mycket mersmak.

På cykeltur i Norge

En sträcka som jag ofta bilar på väg till laxfisket i Norge är en fin väg längs med Femundens västra sida. Femunden är Norges tredje största sjö, och den största oreglerade. En mäktig sjö, drygt sex mil lång. Ligger inte så långt ifrån Norges absolut vackraste stad, Röros. Sjön är inte så stor med svenska mått mätt men omgiven av fjälltoppar är den en annorlunda sjö med klart och iskallt vatten. Jag har i många år funderat på att cykla runt denna sjö och nu gjorde vi det. Eller så gott det går. Det finns ingen väg på östra sidan men väl en gammal båt som går från norra änden av sjön till den sydöstra.

Vi startade i vår stuga i Idre. Till Femundens södra sida är det knappt sju mil. En lång utförsbacke ned till Idre by men sedan en riktig lång och tuff uppförsbacke på andra sidan Storån. Viktor 11 år fick kämpa rejält men han klarade det galant. Vi fick ta flera drickapauser och han fick bestämma farten. Barn klarar så mycket mer än vad vi vuxna tror. Så här glad var han när backen äntligen var över. Höjdskillnaden är ca 210 meter från Idre by så det är en rejäl backe för vem som helst och allra helst med packning.

Framme vid Femunden slog vi upp tältet på sandbanken alldeles vid sjön. Stranden och vattnet ser inbjudande ut men det var inte ens tvåsiffrig temperatur i vattnet. Utsikten är dock hänförande och dela den med en bok är ren njutning. Denna kväll var det också tämligen myggfritt, men det var den enda kvällen skulle det visa sig.

Vi fortsatte nästa dag mot Röros som var målet och där vi hade tänkt vända söderut igen. Vädret var enastående. Sol från en klarblå himmel och tillräckligt med vind för att myggorna skulle hålla sig borta när vi tog pauser. Vi cyklade mellan fyra och sju mil om dagen, det skulle ta tre dagar till Röros. Men vi förberedde oss på att eventuellt korta av resan då ett annalkande regnoväder snart skulle vara över oss.

Norge har ungefär samma typ av allemansrätt som vi har i Sverige. Då kan man hitta tältplatser som denna. Precis vid en fin å med öring. Somna till bruset av en liten fors måste vara något av det mest rogivande som finns. I ån går det också bra att sköta disk och hygien.

Men så var det ju detta med vädret. Vi hade ett fantastiskt väder med sol och värme och en lätt sydlig vind som gav fin medvind. Men prognosen pekade mot ett rejält regnoväder och eftersom jag länge hade sett fram emot båtturen på Femunden, i fint väder, bestämde vi oss för att korta av och vi svängde av mot Femundshytta. En gammal hytta där kopparmalmen från Röros förädlades förr fram till början av 1800-talet då verksamheten förlades till Röros. Idag en fantastisk vacker liten turistanläggning med stugor och tältplatser. Och en av hamnarna för M/S Fæmund II som sedan 1905 trafikerar Femunden. Det går att läsa mer om detta vackra skepp här.

Vägen till Femundshytta gick på en enkel grusväg längs med sjön. Den sträckan på ca 15 kilometer var nog den vackraste på hela resan. Först en rejäl brant men sedan fin cykling. Hela tiden med sjön på vår sida och sanslöst vacker utsikt över de snöklädda fjällen. Även här var det en mycket kall vår och kall försommar varför snösmältningen kom igång väldigt sent. Jag tror aldrig jag har sett så här mycket snö i fjällen vid denna tid förut. Till och med på Idrefjäll låg det lite snö kvar i nordsluttningarna.

Tillgången till el är av naturliga skäl begränsad när man cyklar och bor i tält. Egentligen behövs det inte så mycket el men en fungerande telefon kan vara bra att ha av säkerhetsskäl men också för att se väderprognoser. Jag använder en utfällbar solcellspanel som laddar genom två USB-uttag. Då kan man ladda det mesta och denna är mycket effektiv i direkt solsken. Laddade upp min Sony Xperia väldigt snabbt. Moderna telefoner kräver 2A laddning, tänk på det när ni köper solceller eller laddningsbara strömpaket.

Nästa dag var det då dags för den sedan länge emotsedda resan med M/S Fæmund II. Detta vackra skepp har alltså trafikerat Femunden sedan 1905. Då var detta väglöst land och båten var viktig för både boende och godstransporter. Idag är det en ren turistbåt som tar vandrare, fiskare och cyklister vidare ut i fjällvärlden eller till bebodda platser runt sjön. Från Femundshytta där vi hoppade på båten tog resan två timmar till Elgå som är båtens sluthamn. Där vänder den sedan och går tillbaka till Synnervika i norra änden av sjön som är båtens hemmahamn drygt tre mil från Röros. Bara båtresan är värd en resa till detta vackra landskap. Och får du en resa i det fina väder vi hade är det en av de vackraste båtresor du kan göra.

Från Elgå och den obligatoriska sikburgaren är det lite drygt sju mil till vår stuga i Idre. Vi körde denna sträcka på en dag då vi ville undvika regnovädret som var på ingång. Vägen går över ett rejält jobbigt fjällpass men efter det är det fem mil nedför till Idre. Det blev totalt fyra dagars cykling, knappt 20 mil och tre nätter i tält. Dagen efter vräkte regnet ned och familjen var nöjd med att inte vara ute i det vädret och det var jag också.

För den som är intresserad av vilken utrustning jag och vi använder kommer här en lista på det viktigaste.
Cykel: Ridley X-Bow 10 Disc. Jag gillar geometrin hos crossar och denna har också fästen för skärmar och pakethållare vilket är absolut nödvändigt för touring. Det finns rena touringcyklar som har lite snällare geometri. De är oftast gjorda i stål vilket är ett enklare material att laga varhelst någon befinner sig i världen. Men de är klart tyngre än crossar. Jag har på min cross bytt däck till Schwalbe Marathon plus som är i det närmaste punkteringsfria och satt på dubbelsidiga pedaler med SPD på ena sidan.
Tält: The Nort Face Bedrock 55. Stort fyrmanstält med ståhöjd i mitten. Tillverkas inte längre och är med sina sju kilo väldigt tungt. Det är inte så bra i storm pga utrymmet men storleken behövs för fyra personer. Helt självstagande och går bra att bara sova i innertältet vid uppehållsväder. Suveränt att sitta i när det är mycket mygg och knott. Använder överhuvudtaget inga andra tält än självstagande.
Sovsäck: The North Face Blue Kazoo. En lätt och varm dunsovsäck. Dun är det enda som gäller i både sovsäck och kläder om du vill ha lätta och varma saker som dessutom tar mycket liten plats i packningen.
Liggunderlag: Olika modeller av Therm-a-Rest. Finns inga bättre liggunderlag. Vi har lite olika varianter i familjen avhängigt onda ryggar och storlek och vikt i packningen. Jag minns när dessa kom, vilken revolution de var och de håller fortfarande hög klass och leder utvecklingen av uppblåsbara madrasser.
Kök: Coleman Feather 442. Jag använder inget annat än bensinkök. De har väldigt hög effekt. Fungerar i alla länder över hela världen, lätt att få tag på bränsle och fungerar på hög höjd och i kyla. Jag förstår inte varför bensinkök inte fått fäste i Sverige. Här använder folk mest gas som är direkt värdelöst i kyla och dyrt bränsle.
Packväskor: VAUDE och mycket gamla Karrimor. Jag använder fortfarande mina gamla Karrimorväskor som inte tillverkats på många år. En kvalitet som inte finns längre. Jag kommer inte byta förrän de är helt slut. De är inte helt vattentäta men tål en hel del regn. Min fru har VAUDES vattentäta väskor. Väldigt fina med en smart fastsättning som verkligen låser fast väskan i pakethållaren. På styret har jag en liten Carradiceväska. Egentligen en sadelväska men som fungerar bra på styret också. Carradice gör de mest otroliga väskor i smärting som inte bara är vackra att se på utan också är väldigt vattentåliga.
GPS: Garmin Oregon 600. Denna använder jag mest vid Randonneurcykling. Går på vanliga AA-batterier. Jag är allergisk mot sådant med inbyggt batteri som skall laddas upp. De håller inte särskilt länge och var skall jag ladda när jag cyklar. Mycket bättre med de som går på vanliga batterier som går att få tag på överallt eller ännu bättre använda uppladdningsbara. En GPS är suverän att ha vid sådana här turer. Bra att kunna beräkna avstånd hela tiden och hitta tältplatser och vattendrag. I denna växlar jag mellan bilkartor och friluftskartor.

I övrigt har vi med oss en massa saker. Olika typer av tänger, knivar, verktyg och reservdelar för att kunna laga cyklar. Fiskeprylar finns alltid med. Böcker stället för smartphones. Vatten finns oftast längs med vägarna men en dunk kan vara bra att ha att fylla på. Gore-Tex från topp till tå. Det kan regna rejält när man cyklar.

Hör gärna av er om ni funderar på något över långfärdscykling. Jag delar gärna med mig av de erfarenheter vi har från våra turer.

En man och hans berg - en kärleksförklaring till Städjan

Mina skidvintrar som ung förlades huvudsakligen till Norrbottensfjällen. Dundret, Björkliden och Riksgränsen var givna resmål. Ja, jag var mycket i Sälenfjällen också men det var på träningsläger och det var mer port än friåkning. Sälenfjällen kunde aldrig mäta sig med Norrbottensfjällen i fråga om naturvärden.

Jag trodde inte att Fjällen i södra Sverige kunde konkurrera med Norrbottensfjällen. Men en dag såg jag Städjan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Där stod hon som en solitär och vakade över Dalafjällen. Som en slags fjällmoder, orubblig och trygg. De vackraste bergen är solitärer. Som Akka i Lappland, Mt Fitzroy i Argentina eller Kilimanjaro i Tanzania. Ararat i Turkiet är en annan vacker solitär. Berg som sitter ihop i bergskedjor har inte samma känsla av storhet.

Städjan har varit ett föremål för fascination länge och gamla vykort på berget vittnar om det. Turismen har funnits här länge och när Idrefjäll började byggas för drygt 50 år sedan har intresset för denna del av Dalarna och Sverige exploderat. Jag vet inte hur många som går upp på Städjan varje år men det är nog väldigt många. Och promenaden upp är tämligen enkel och utsikten från toppen saknar motstycke. Jag har varit uppe på många toppar i Sverige men jag tror inte att det går att se längre från något berg än från Städjan. Det är utsikt i världsklass.

Jag har bestigit Städjan fler gånger på vintern än på sommaren. Och det skall sägas direkt. Detta är ingen guide för skidbestigning av Städjan av den enkla anledningen att Städjan inte är något särskilt bra skidberg. Jag tycker att turen upp är glädjen i bestigningen. För oss som håller på med topptursåkning är det normalt sett nedförsåkningen som är själva målet med skidbestigning. Men inte när det gäller Städjan.

Det har funnits planer i många år att bygga skidliftar på Städjan. Det skulle då gå att binda ihop Idrefjäll med Fjätervålen. Regeringen Reinfeldt satte ned foten för några år sedan och stoppade planerna då Länsstyrelsen i Dalarna inte vågade. Och nu ligger nog planerna långt fram i tiden om de överhuvudtaget kommer att realiseras. Området är sedan länge ett naturreservat. Men det har sällan betytt något. Stora Sjöfallet var en nationalpark. Där fick du inte elda, bryta kvistar, fiska. Men det var helt ok att bygga en gigantisk kraftverksdamm. Jag hoppas innerligt att Städjan aldrig får liftar.

Sista biten upp på förtoppen är rejält brant. Och en av få platser på dessa breddgrader i Sverige där du får en förnimmelse av högalpin terräng. Det är ofta på vintern rejält blåsigt. Det är ofta också väldigt kallt. Det kan vissa vintrar bildas rejäla hängdrivor och för några ögonblick får jag känslan av att befinna mig på betydligt större berg. En känsla som jag fullständigt älskar. Jag kan stanna hur länge som helst och bara njuta.

Uppe på Städjans topp. Höjden är för att vara exakt 1131 meter över havet. Inte särskilt högt alltså. Inte ens högst i Dalarna. Men ändå en högalpin känsla. Detta att nedförsåkningen inte är så märkvärdig stämde faktiskt inte riktigt denna dag. Jag hittade riktigt bra snö och kunde hålla en linje riktigt långt denna gång. Men de gångerna ser jag som ren bonus. Nivåskillnaden från Städjans bilparkering till toppen är 470 höjdmeter. En tämligen behaglig tur, sommar som vinter. Jag kommer göra denna tur många gånger till. Jag rekommenderar den varmt till alla som har möjligheten. Varje meter upp är ren och skär njutning.

Fick svar från Trafikverket angående Skurubron

Skurubron i Nacka är ett sorgligt kapitel för oss cyklister. Av någon anledning ansvarar Trafikverket för underhållet av cykelbanan på bron. Det ansvaret lämnar en hel del att önska. Jag filmade hur det såg ut där den 18 januari och mailade filmen till Trafikverket.

Som ni ser är det inte möjligt att cykla på bron. Det är fullständigt livsfarligt. Nacka kommun gör ett fantastiskt arbete med kommunens cykelbanor på vintern. Det är så synd att deras fina arbete förstörs av Trafikverkets oprofessionella inställning. Jag möter ofta cyklister på bron som är irriterade på Nacka kommun och som inte känner till att detta är Trafikverkets ansvar. Ibland undrar jag om ens Trafikverket känner till detta.

Nåväl, jag mailade till dem och undrade hur de varje år missar att underhålla denna cykelbana. Efter ca fyra veckor kom ett svar:

Hej Rikard!

Tack för ditt mail och filmen du skapat. Jag vill börja med att be om ursäkt för det sena svaret.

Det finns skillnader mellan standarden på vinterunderhållet mellan Nacka kommun och Trafikverket.

Detta gör att det kan verka som Skurubron inte är plogad när det är helt snöfritt på Nacka kommuns GC-vägar.

Nacka kommun saltar den anslutande GC-vägen vid Skurubron, vilket gör att det kan ligga oplogad snö på Skurubron.

Sen är själva bron en logistisk utmaning, då varje gång plogbilarna plogar bilvägen, så blir det modd på GC-vägen.

Rutinen kring detta förbättras kontinuerligt då driftentreprenören är ny.

Ett ganska standarbetonat svar. Jag har cyklat över denna bro i tolv år. Det har aldrig varit bra skötsel av cykelbanan här på vintern. Jag har oerhört svårt att ta in att "...rutinen kring detta förbättras kontinuerligt...". Den förbättras ju inte ett enda dugg. 

När Trafikverket ansvarar för cykelbanan så...

Trafikverket ansvarar för det statliga vägnätet i Sverige. Cykelbanor är nästan alltid respektive kommuns ansvar. Men på sina håll finns det sträckor som Trafikverket ansvarar för. I Nacka är det bland annat cykelbanan längs med Ältavägen och längs med Skurubron. Nacka är en helt suverän kommun på att sköta cykelbanorna. De är också väldigt bra på att informera om sitt arbete på twitter. Till denna vinter har Nacka börjat använda en sopsaltare. Ännu har väl vintern inte varit så kraftig men en del snö har kommit och fryser till gör cykelbanorna också. Jag cyklar på det prioriterade cykelstråket längs med gamla Värmdövägen. Jag cyklar 14 km genom kommunen och jag måste säga att Nacka gör ett fantastiskt jobb. Sopsaltaren gör att cykelbanan är som en fuktig höstväg. Nästan så jag klarar mig utan dubbdäck på vintern. Men eftersom jag skall cykla genom Värmdö och Stockholm också så behövs dubben. Stockholm är ett sorgligt kapitel denna vinter. Det senaste snöfallet missade de helt att röja efter. Kan det verkligen bero på bytet till ett rödgrönt styre? Pinsamt är det i alla fall.

Men tillbaka till Trafikverket, eller Bilverket, som myndigheten borde heta. En myndighet som verkar hata cyklister. Och när de har ansvaret för underhållet av en cykelbana lämnar de mycket att önska. Jag cyklade idag över Skurubron. Den är knappt farbar just nu för en cyklist. Jag vill rikta en direkt varning till er som cyklar där, ta det oerhört försiktigt. Det är direkt livsfarligt att cykla där och ansvaret för detta vilar tungt på Trafikverket. Här är en liten film om hur det ser ut idag, den 18 januari 2015.

Ceci n'est pas une cykelbana

Grisslingerakan här ute på Värmdö är en mycket hårt belastad vägsträcka. För elva år sedan när vi flyttade ut var vägen en vanlig tvåfilig riksväg. I takt med att fler flyttade ut till Värmdö blev vägen mer och mer belastad och för att på en liten yta lösa problemet byggdes tre körfält där det i mitten används åt det håll där det är mest trafik. Egentligen en ganska genial lösning, trafikströmmarna är av förklarliga skäl in mot Stockholm på morgnarna och ut mot Värmdö på eftermiddagarna. Denna möjlighet att växla det mellersta körfältet blev en succé och har underlättat mycket. För motorfordonstrafiken vill säga.

Innan den trefiliga lösningen byggdes cyklade vi på vägen. När den trefiliga vägen byggdes blev det en mycket smal trottoar kvar. Först var tanken att ingen cykling skulle tillåtas vare sig på vägen eller trottoaren. Det geni på Trafikverket som kom på den idén hoppas jag arbetar med annat idag. Vi cyklade naturligtvis ändå på trottoaren och då var de tvungna att tillåta det och satte upp skyltar, ni vet den där, där både gående och cyklister finns med utan hänvisning till var vi skall vara. Hur man kan stänga av en befolkning som vill cykla, tex barn på väg till skola och träning, förstår jag bara inte. Det finns alltså inga alternativ här, Ålstäket är inte många meter brett och det är hav på båda sidor, vad man dagligdags kallar en getingmidja.

I Trafikverkets och Sveriges kommuner och landsting, SKL:s skrift "Råd för vägars och gators utformning" som ni hittar här står det:

"En gång- och cykelväg kan följa en intilliggande väg eller vara friliggande med egen linjeföring.
En dubbelriktad friliggande gång- och cykelväg med måttliga flöden bör vara 2,5 - 3,0 m bred.
Om en cykelväg utgörs av ett regionalt cykelstråk avsett för arbetspendling med mål att öka
andelen cyklister, bör bredden vara minst 3 meter."

Som ni ser ovan är denna dubbelriktade och kombinerade gång- och cykelväg 142 cm bred. Alltså en dryg meter för smal. Detta är dessutom ett regionalt cykelstråk, varför det borde vara dubbelt så brett. På dessa 142 cm skall vi cyklister möta varandra, vi möter gående, vi möter gående med barnvagnar. Barnvagnar som ofta är lika breda som gång- och cykelvägen. Det uppstår konfliktsituationer varje gång. Det förstår ju alla och envar att det blir väldigt trångt för oss cyklister och gående. 142 cm räcker knappt att gå på. Ni skall också veta att precis bredvid är det oerhört trafikerat med massor med bilar, bussar och lastbilar som kör förbi i farter som nästan alltid överskrider de lagstadgade 50 km/h. Att antagligen samtliga motorfordonsförare har körkort verkar inte innebära att de följer trafikreglerna. Många cyklister väljer här att cykla på bilvägen. Jag förstår dem, jag gör det själv ibland. Här händer det också då och då att jag blir sprejad på med spolarvätska. Även när jag är på cykelbanan tycker en del bilister att det är roligt att spreja på mig som cyklist. Jag ber er, gör inte det. Det är väldigt obehagligt, det svider i ögonen, man ser inget alls för en stund vilket kan innebära att vi kör i diket eller ännu värre ut i bilvägen där vi med största sannolikhet blir överkörda.

Vid busshållplatserna är meningen att vi skall cykla på en yta som är ca 60 cm bred, oftast full med människor som väntar på en buss. Gissa om vi cyklister är populära här. Det är två stycken busshållplatser som ser ut så här, den tredje har ett körfält för oss cyklister bakom väderskyddet, den lösning som naturligtvis skall vara standard.

Här blev jag påkörd i höstas. Jag kom från andra hållet i riktning mot bilden. Här får bilister bara svänga höger varför de bara tittar åt vänster innan de svänger ut och har inte en tanke på att det kan komma en cyklist från höger. Jag blev påkörd på bakhjulet, flög i backen och mötande fordon fick svänga långt ut i vägen för att ej köra på mig. Jag klarade mig med skrubbsår men bakhjulet var bara att slänga. Bilisten hade inte sett mig sade han. Här finns som ni ser ingen som helst anvisning för var vi cyklister skall cykla, dessutom höga trottoarkanter. Ett rödmålat fält hade underlättat och kanske gjort bilisterna lite mer uppmärksamma.

Det är också detta som är problemet. Vägen är en riksväg, väg 222, varför ansvaret för den är Trafikverkets och inte Värmdö kommun. Trafikverket är känt för att inte tänka på cyklister. Prova att cykla på de vägar där det är två körfält i ena riktningen och ett i den andra med vajerräcken i mitten, så kallade 2+1-vägar som blivit så populära runt om i landet. Det finns knappt yta på sidorna av vägen för ett cykelhjul. Jag kan lova er att bli omkörd av långtradare som kör i 100 km/h på de vägarna är något av det läskigaste som finns. På de vägar som byggts om till 2+1-väg är cykling inte förbjudet men i princip omöjligt. Långa vägavsnitt som stängts av för oss cyklister där vi kunde cykla tidigare. Oftast saknas det alternativa vägar. Det borde vara lag på att när Trafikverket bygger en 2+1-väg måste en cykelbana anläggas bredvid.

Nu är det en ny plan för en permanent lösning för hela Grisslingerakan ute för godkännande. Här finns mer information om detta. Sannolikt blir det en fyrfilig bilväg och en tvåfilig cykelbana på den norra sidan av vägen. Det ser ut att bli tämligen smalt men allt är bättre än den lösning vi har idag. Mina barn, nio och elva år gamla, får idag inte cykla på denna cykelväg. Den är helt enkelt alldeles för farlig.