Mina skidvintrar som ung förlades huvudsakligen till Norrbottensfjällen. Dundret, Björkliden och Riksgränsen var givna resmål. Ja, jag var mycket i Sälenfjällen också men det var på träningsläger och det var mer port än friåkning. Sälenfjällen kunde aldrig mäta sig med Norrbottensfjällen i fråga om naturvärden.
Jag trodde inte att Fjällen i södra Sverige kunde konkurrera med Norrbottensfjällen. Men en dag såg jag Städjan för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Där stod hon som en solitär och vakade över Dalafjällen. Som en slags fjällmoder, orubblig och trygg. De vackraste bergen är solitärer. Som Akka i Lappland, Mt Fitzroy i Argentina eller Kilimanjaro i Tanzania. Ararat i Turkiet är en annan vacker solitär. Berg som sitter ihop i bergskedjor har inte samma känsla av storhet.
Städjan har varit ett föremål för fascination länge och gamla vykort på berget vittnar om det. Turismen har funnits här länge och när Idrefjäll började byggas för drygt 50 år sedan har intresset för denna del av Dalarna och Sverige exploderat. Jag vet inte hur många som går upp på Städjan varje år men det är nog väldigt många. Och promenaden upp är tämligen enkel och utsikten från toppen saknar motstycke. Jag har varit uppe på många toppar i Sverige men jag tror inte att det går att se längre från något berg än från Städjan. Det är utsikt i världsklass.
Jag har bestigit Städjan fler gånger på vintern än på sommaren. Och det skall sägas direkt. Detta är ingen guide för skidbestigning av Städjan av den enkla anledningen att Städjan inte är något särskilt bra skidberg. Jag tycker att turen upp är glädjen i bestigningen. För oss som håller på med topptursåkning är det normalt sett nedförsåkningen som är själva målet med skidbestigning. Men inte när det gäller Städjan.
Det har funnits planer i många år att bygga skidliftar på Städjan. Det skulle då gå att binda ihop Idrefjäll med Fjätervålen. Regeringen Reinfeldt satte ned foten för några år sedan och stoppade planerna då Länsstyrelsen i Dalarna inte vågade. Och nu ligger nog planerna långt fram i tiden om de överhuvudtaget kommer att realiseras. Området är sedan länge ett naturreservat. Men det har sällan betytt något. Stora Sjöfallet var en nationalpark. Där fick du inte elda, bryta kvistar, fiska. Men det var helt ok att bygga en gigantisk kraftverksdamm. Jag hoppas innerligt att Städjan aldrig får liftar.
Sista biten upp på förtoppen är rejält brant. Och en av få platser på dessa breddgrader i Sverige där du får en förnimmelse av högalpin terräng. Det är ofta på vintern rejält blåsigt. Det är ofta också väldigt kallt. Det kan vissa vintrar bildas rejäla hängdrivor och för några ögonblick får jag känslan av att befinna mig på betydligt större berg. En känsla som jag fullständigt älskar. Jag kan stanna hur länge som helst och bara njuta.
Uppe på Städjans topp. Höjden är för att vara exakt 1131 meter över havet. Inte särskilt högt alltså. Inte ens högst i Dalarna. Men ändå en högalpin känsla. Detta att nedförsåkningen inte är så märkvärdig stämde faktiskt inte riktigt denna dag. Jag hittade riktigt bra snö och kunde hålla en linje riktigt långt denna gång. Men de gångerna ser jag som ren bonus. Nivåskillnaden från Städjans bilparkering till toppen är 470 höjdmeter. En tämligen behaglig tur, sommar som vinter. Jag kommer göra denna tur många gånger till. Jag rekommenderar den varmt till alla som har möjligheten. Varje meter upp är ren och skär njutning.
