Ceci n'est pas une cykelbana

Grisslingerakan här ute på Värmdö är en mycket hårt belastad vägsträcka. För elva år sedan när vi flyttade ut var vägen en vanlig tvåfilig riksväg. I takt med att fler flyttade ut till Värmdö blev vägen mer och mer belastad och för att på en liten yta lösa problemet byggdes tre körfält där det i mitten används åt det håll där det är mest trafik. Egentligen en ganska genial lösning, trafikströmmarna är av förklarliga skäl in mot Stockholm på morgnarna och ut mot Värmdö på eftermiddagarna. Denna möjlighet att växla det mellersta körfältet blev en succé och har underlättat mycket. För motorfordonstrafiken vill säga.

Innan den trefiliga lösningen byggdes cyklade vi på vägen. När den trefiliga vägen byggdes blev det en mycket smal trottoar kvar. Först var tanken att ingen cykling skulle tillåtas vare sig på vägen eller trottoaren. Det geni på Trafikverket som kom på den idén hoppas jag arbetar med annat idag. Vi cyklade naturligtvis ändå på trottoaren och då var de tvungna att tillåta det och satte upp skyltar, ni vet den där, där både gående och cyklister finns med utan hänvisning till var vi skall vara. Hur man kan stänga av en befolkning som vill cykla, tex barn på väg till skola och träning, förstår jag bara inte. Det finns alltså inga alternativ här, Ålstäket är inte många meter brett och det är hav på båda sidor, vad man dagligdags kallar en getingmidja.

I Trafikverkets och Sveriges kommuner och landsting, SKL:s skrift "Råd för vägars och gators utformning" som ni hittar här står det:

"En gång- och cykelväg kan följa en intilliggande väg eller vara friliggande med egen linjeföring.
En dubbelriktad friliggande gång- och cykelväg med måttliga flöden bör vara 2,5 - 3,0 m bred.
Om en cykelväg utgörs av ett regionalt cykelstråk avsett för arbetspendling med mål att öka
andelen cyklister, bör bredden vara minst 3 meter."

Som ni ser ovan är denna dubbelriktade och kombinerade gång- och cykelväg 142 cm bred. Alltså en dryg meter för smal. Detta är dessutom ett regionalt cykelstråk, varför det borde vara dubbelt så brett. På dessa 142 cm skall vi cyklister möta varandra, vi möter gående, vi möter gående med barnvagnar. Barnvagnar som ofta är lika breda som gång- och cykelvägen. Det uppstår konfliktsituationer varje gång. Det förstår ju alla och envar att det blir väldigt trångt för oss cyklister och gående. 142 cm räcker knappt att gå på. Ni skall också veta att precis bredvid är det oerhört trafikerat med massor med bilar, bussar och lastbilar som kör förbi i farter som nästan alltid överskrider de lagstadgade 50 km/h. Att antagligen samtliga motorfordonsförare har körkort verkar inte innebära att de följer trafikreglerna. Många cyklister väljer här att cykla på bilvägen. Jag förstår dem, jag gör det själv ibland. Här händer det också då och då att jag blir sprejad på med spolarvätska. Även när jag är på cykelbanan tycker en del bilister att det är roligt att spreja på mig som cyklist. Jag ber er, gör inte det. Det är väldigt obehagligt, det svider i ögonen, man ser inget alls för en stund vilket kan innebära att vi kör i diket eller ännu värre ut i bilvägen där vi med största sannolikhet blir överkörda.

Vid busshållplatserna är meningen att vi skall cykla på en yta som är ca 60 cm bred, oftast full med människor som väntar på en buss. Gissa om vi cyklister är populära här. Det är två stycken busshållplatser som ser ut så här, den tredje har ett körfält för oss cyklister bakom väderskyddet, den lösning som naturligtvis skall vara standard.

Här blev jag påkörd i höstas. Jag kom från andra hållet i riktning mot bilden. Här får bilister bara svänga höger varför de bara tittar åt vänster innan de svänger ut och har inte en tanke på att det kan komma en cyklist från höger. Jag blev påkörd på bakhjulet, flög i backen och mötande fordon fick svänga långt ut i vägen för att ej köra på mig. Jag klarade mig med skrubbsår men bakhjulet var bara att slänga. Bilisten hade inte sett mig sade han. Här finns som ni ser ingen som helst anvisning för var vi cyklister skall cykla, dessutom höga trottoarkanter. Ett rödmålat fält hade underlättat och kanske gjort bilisterna lite mer uppmärksamma.

Det är också detta som är problemet. Vägen är en riksväg, väg 222, varför ansvaret för den är Trafikverkets och inte Värmdö kommun. Trafikverket är känt för att inte tänka på cyklister. Prova att cykla på de vägar där det är två körfält i ena riktningen och ett i den andra med vajerräcken i mitten, så kallade 2+1-vägar som blivit så populära runt om i landet. Det finns knappt yta på sidorna av vägen för ett cykelhjul. Jag kan lova er att bli omkörd av långtradare som kör i 100 km/h på de vägarna är något av det läskigaste som finns. På de vägar som byggts om till 2+1-väg är cykling inte förbjudet men i princip omöjligt. Långa vägavsnitt som stängts av för oss cyklister där vi kunde cykla tidigare. Oftast saknas det alternativa vägar. Det borde vara lag på att när Trafikverket bygger en 2+1-väg måste en cykelbana anläggas bredvid.

Nu är det en ny plan för en permanent lösning för hela Grisslingerakan ute för godkännande. Här finns mer information om detta. Sannolikt blir det en fyrfilig bilväg och en tvåfilig cykelbana på den norra sidan av vägen. Det ser ut att bli tämligen smalt men allt är bättre än den lösning vi har idag. Mina barn, nio och elva år gamla, får idag inte cykla på denna cykelväg. Den är helt enkelt alldeles för farlig.



  

Varför vi inte skall tillåta dopning

 

Dopningsdebatten fick ny fart när DN:s sportkrönikör Johan Esk för en vecka sedan skrev "Jag tar hellre att Usain Bolt är dopad än att jag aldrig skulle fått ta del av hans magiska lopp." Ett märkligt uttalande från en i mitt tycke annars läsvärd och kunnig krönikör. Dopning har funnits länge och kommer alltid att finnas. Varför då inte legalisera det? Ett vanligt argument även på andra områden. Det går att propagera för dopning ur ett utilitaristiskt synsätt. Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, och en av de mer kända utilitaristerna ger sin syn på saken här. Hans resonemang går bland annat ut på att dopning utjämnar de orättvisor som finns från födseln, att vi alla får olika förutsättningar redan från början. Jag tycker Lionel Messi är ett intressant exempel. Han föddes kortväxt och med klen fysik. Hade han inte proppats full med dopningsklassade tillväxthormoner som barn hade han aldrig blivit världens bäste fotbollsspelare. Till skillnad mot till exempel EPO har de hormoner han fått i sig bevarats och han har nytta av dem även idag. Är inte han dopad? Nej inte enligt dagens regler men nog är det hårfint.

Min favoritsport cykling är ju hyggligt förknippad med dopning. Det finns flera orsaker till detta. För det första är det en av de allra uthållighetskrävande sporterna som finns, kanske den allra mest krävande av alla. Du kan inte cykla den mängd elitcyklisterna cyklar på vatten och bananer. Det måste till mer. Då är det lätt att experimentera med förbjudna substanser. Vi skall också komma ihåg att många substanser som är förbjudna idag var tillåtna för inte så himla många år sedan. Cykelsporten var också en av de första sporterna som professionaliserades. Det gick alltså tidigt att tjäna pengar på sporten och då blir drivkrafterna att vinna ännu starkare varför alla medel att vinna blir intressanta. Det har också funnits en acceptans bland cyklisterna att dopa sig. De som inte gjorde det lyckades inte och antingen började de också dopa sig eller avbröt sina karriärer. Under rätt många år gick det inte att vinna inom cyklingen odopad. Cykelsporten har de senaste åren jobbat mycket mot dopning och är idag renare än på många år och en av världens renaste sporter idag. Anledningen till att dopningsfall fortfarande dyker upp i cykelsporten beror på att det testas väldigt mycket. Jämför med tennis där det i princip aldrig testas. Ju fler dopningskontroller desto fler dopade idrottare hittar du, gäller alla sporter.

Mina skäl till varför dopning inte skall tillåtas är:

Vi tar upp dopningspreparat olika i våra kroppar, precis som med mediciner. Redan där blir det orättvist. EPO kanske fungerar suveränt i min kropp medan det har mindre effekt bland mina medtävlare. Rättviseargumentet faller och det blir väldigt orättvist vem som får störst hjälp av dopningspreparatet.

Vid vilken ålder skall dopning börja att tillåtas? Vilka garantier finns det från medicinskt håll att det vi stoppar i oss inte är farligt? Vi får kanske inga men av det i 20-årsåldern men vad händer med oss när vi blir äldre? Det kommer att krävas enorm medicinsk forskning för att kunna hävda att preparaten ej är skadliga. Vill vi verkligen ge våra ungdomar substanser som kan vara rent livsfarliga?

Frivilligt blir det knappast. När en del uppvisar goda resultat kommer de som kanske först valt att avstå också vilja pröva. Det går helt enkelt inte att vinna odopad. Drivkrafterna blir för starka. Det som från början var ett fritt val blir till ett måste.

Dopningsmedel ligger också bakom våldsbrott. Det finns händelser där människor under inflytande av dopningsmedel begått fasansfulla handlingar. Hur kan vi legalisera något som kan göra människor farliga för andra?

Jag vill se ett fortsatt starkt ställningstagande mot dopning och stränga straff för de som ertappas. Men då jag vill också se en utökning av dopningstester i alla sporter. Jag är helt övertygad om att det finns dopade idrottare inom alla sporter, där du letar hittar du. Men vad framtiden har för dopningsmedel kan vi bara ana oss till. Modern genteknik kanske gör det omöjligt att spåra dopning. Det vore tråkigt tycker jag, även om idrottarna bjuder på stor magi. Det kanske dyker upp genmanipulerade individer som hoppar 40 meter i längd och springer 100 meter på fyra sekunder, men då har i alla fall jag tappat intresset för idrott för länge sedan.

Wonderful wonderful Copenhagen

Är nu på väg hem från fina Köpenhamn med helt nya intryck om hur en modern stad kan se ut. Köpenhamn tillhör de städer i världen som har den bästa infrastrukturen för cykling. Förutsättningarna för att bygga är dock enklare än i tex Stockholm. Plattare och framförallt inte så mycket vatten. Men huvudorsaken till att cyklingen fungerar så bra i Köpenhamn är det samspel och den respekt för trafikregler som finns bland alla trafikantgrupper. Cyklister respekterar rödljus, signalerar när de svänger eller stannar. Cyklister respekterar också andra cyklister och det cyklas inte så hysteriskt fort som det ofta görs i Stockholm. Bilister respekterar cyklister, de använder körriktningsvisare och stannar vid stoppskyltar. Det som imponerar mest är den stora hänsyn bilister tar när de svänger höger. Signalhorn används också ytterst sällan, hörde knappt någon tuta en enda gång. Jag såg heller inga bilar parkerade i cykelbanorna, inte ens taxibilar. I Stockholm är cykelbanorna fulla med bilar, framförallt taxibilar och hantverkarbilar.

Naturligtvis skapar en bra infrastruktur förutsättningar för ett gott samspel mellan olika trafikanter. Men jag kan inte se vad som i Stockholm motiverar bilister att inte stanna vid stoppskyltar, använda körriktningsvisare eller parkera bilen i cykelbanor. Det danska gemytet verkar finnas på riktigt. Jag minns när jag cyklade Själland Runt för några år sedan. Danmarks motsvarighet till Vätternrundan. Jag slogs av att flera till synes vältränade cyklister i lycra stannade under loppet på Kros för att ta en öl och en cigg. Totalt främmande för en präktig svensk men såg å andra sidan rätt trevligt ut. Den känslan fann jag också under mitt cyklande i Köpenhamn, det är helt enkelt väldigt gemytligt på cykelbanorna här.

Så här ser det ut för jämnan. Tydligt markerat var cyklister, gående och bilister skall vara. Finns inget utrymme för egna tolkningar som på våra svenska kombinerade gång- och cykelbanor.

Den delen av cykelbanan där det cyklas snabbt är tydligt markerad också. Som motorvägar för cyklister, inga problem att vara tre i bredd. Men undrar om svenskar skulle klara av att hålla till höger. Ni som kör på sexfiliga motorvägar vet hur svenskar måste ligga i mittfilen. Ungefär som att man måste rösta på ett mittenparti och dricka mellanmjölk.

För några år sedan infördes grön våg på en del cykelbanor i Köpenhamn. Om du cyklar i 20km/h får du grönt ljus en lång sträcka. Det stora antalet trafikljus här i Köpenhamn var annars det enda som störde mig. Från Sjöstan till mitt jobb i centrala Stockholm cyklar jag förbi fem trafikljus på lika många kilometer. Fem kilometer i Köpenhamn innebär många fler trafikljus.

Ni som cyklat i Danmark vet att det går att ta med cykeln på nästan alla typer av tåg, både pendeltåg och fjärrtåg. Det finns stora avdelningar i flera vagnar med gott om plats för cyklar. Undrar om jag någonsin får uppleva tåg eller tunnelbanevagnar i Sverige som har plats för cyklar och gratis WLAN? Känns som Månbas Alpha ungefär.

Inget konstigt alls. Bara att ta med cykeln på tåget. Den ende på perrongen som stod med en hopfällbar cykel var turisten från Värmdö.

Här kommer en rad bilder på alla de olika cyklar och likaledes olika människor som jag såg på cykelbanorna. Blandningen av gamla och riktigt unga cyklister var en härlig syn. Just barn ser jag väldigt sällan på cykelbanorna i Stockholm, skulle inte våga släppa ut mina egna på Skeppsbron till exempel. Det är ett rejält underbetyg till en stad om barn inte kan cykla säkert där. Inte vad jag kallar en modern och levande stad och ett av skälen till varför vi lämnade innerstan för Värmdö.

Förutom gemytet och cyklingen tycker jag den spännande arkitekturen är skäl nog att besöka Köpenhamn. Det har byggts ganska mycket här de senaste åren. Minn när jag besökte konstmuseet ARKEN när det var nyöppnat. Har inget som helst minne av vilken konst som visades men museibyggnaden i sig var verkligen värd besöket. Att cykla en bit utanför centrala Köpenhamn för att se de nya spännande områdena som vuxit upp är enkelt gjort. Naturligtvis har det byggts effektiva och breda cykelbanor till dem. Något Stockholm stad missade totalt när Hammarby sjöstad planerades. Cyklingen där är ju inte ett dugg bättre än inne i centrala Stockholm. Området Ørestad, en knapp mil sydost om centrala Köpenhamn, är otroligt inspirerande. Utmanande och vackra byggnader, effektiva kommunikationsmöjligheter och stora rekreationsområden.

Ørestad saknar dock nära kontakt med vattnet. Hade jag pengar och bodde i Köpenhamn skulle jag kolla på området Sluseholmen, några kilometer söder om centrala Köpenhamn. Vackra hus med närkontakt med vattnet. En del lägenheter har egna små bryggor där boende har båtar och kajaker bredvid sina köksfönster.

Till sist en personlig lite reflektion. Att återigen likt när jag var i 20-årsåldern resa ensam med en ryggsäck var en angenäm upplevelse. Som 44-årig småbarnsförälder finns det få möjligheter till dylikt. Det finns inget bättre sätt att utforska städer än på en cykel. Jag skall nu fortsätta med detta att resa iväg ensam en helg med en ryggsäck och min Brompton till cykelstäder. Har redan börjat att planera en resa till en holländsk stad. Där skall ju enligt uppgift cyklingen vara ännu bättre än i Köpenhamn.

En månad med min Brompton

Det är bara att erkänna. Jag lägger mig pladask för denna lilla cykel. Det finns inte ord för hur förtjust jag har blivit i den och allt som den står för. Jag förstår till fullo den hype och subkultur som omgärdar en Brompton. Har blivit offer för den själv. När jag beställde min i mars beställde jag samtidigt en klassisk sadelväska i smärting från Carradice. Den modell som jag har heter Lowsaddle longflap vilken är en väska på ca 15 liter där locket går att förlänga genom att det är dubbelvikt och du får ner lite fler saker. På en Brookssadel går det bara att använda en sadelväska i smärting med läderband, något annat skulle vara helt otänkbart, en skymf mot sadeln och hela cykeln.

Leveranstiden är ganska lång på en Brompton. Jag fick vänta i åtta veckor. Jag beställde en modell med rakt styre och tvåväxlat nav. Detta är den lättaste kombinationen och jag ville naturligtvis ha den lättaste cykeln. Ändå väger den ca 11 kilo. Två växlar kommer man långt med. Har inte saknat någon växel ännu. Sittställningen med det raka styret är lite mer framåtlutat än med de andra styrena vilket passar mig bra. Skärmarna håller byxbenen torra och egoflärpen skyddar finskorna. Som ni ser ovan matchar jag naturligtvis ramfärgen med ett par Vans i samma färg och med lädersnören i samma färg som Brookssadeln. Att cyklister är fåfänga är en myt.

Men det är användbarheten som är en Bromptons stora fördel. Den hänger med mig överallt just nu. Favoritturen är att cykla till båten, segla ut med cykeln nedpackad för att sedan kunna använda den ute på öarna. Det tar bara sekunder att fälla ihop den och fälla ut den. Jag har saknat att kunna cykla på öarna och i hamnarna. Denna sommar kan jag det, övriga i familjen får hitta på något annat, de kan ju bada till exempel, något jag inte gärna gör.

Lika enkelt är det att ta med den på bussen eller i bilen. Från och med i år är det tillåtet att på SL ta med hopfällbara cyklar utan att de måste vara nedpackade i en väska. Det har gjort det så mycket enklare. Den tar mycket liten plats men jag får stångas med barnvagnar ibland. Inga problem i tunnelbanan eller på pendeltågen heller. När cykeln är hopfälld blir sadeln som ett bärhandtag och trots sina 11 kilo är den relativt enkel att bära runt på.

Jag trodde inte att den skulle vara så lättcyklad. Jag har vid flera tillfällen cyklat till jobbet på den. Jag har 30 km från hemmet till jobbet i centrala Stockholm och det går hur enkelt som helst. Brukar snitta på 20 km/h och då tar det ca en och en halv timme. Men då cyklar jag i vanliga kläder och behöver ej duscha och byta om varför tidsskillnaden mot att cykla med snabbare cyklar blir ganska försumbar. Men i ärlighetens namn är det ändå klart jobbigare och det är inget som fungerar varje dag. Det roliga är också den uppmärksamhet den ger. Alla andra som cyklar på Bromptons vinkar och hejar. Sådant händer ju aldrig annars. Det är mycket sällan cyklister i Stockholm hälsar på varandra. Tråkigt tycker jag. Jag vinkar ofta till andra när jag är ute och tränar men det vinkas aldrig tillbaka. Vid rödljus och andra tillfällen när jag står still med min Brompton kommer det alltid fram någon som undrar vad det är för cykel och blir väldigt intresserade.

En Brompton saknar stöd varför den bakre delen fälls in och då fungerar den som ett stöd. På kontoret ställer jag in den i mitt arbetsrum. Jag har börjat att cykla med den inne på kontoret också. Det tar nu ca sex sekunder att ta mig till kaffemaskinen mot kanske 20 sekunder annars vilket är en stor tidsbesparing. Det är dessutom riktigt roligt att cykla inne. Jag har en kollega som är gammal tävlingscyklist och vi har börjat att köra GP-lopp inne, vi kan cykla runt köket och får då en lite snabb och rolig slinga. Detta går dock bara att göra när det är tomt på kollegor, annars blir vi anklagade för att vara sådana där cykelgalningar som inte tar någon hänsyn till andra.